Senaste inläggen

Av Elisa - 9 september 2015 11:26

På något vis tycker jag att det är litet hysteriskt detta ramaskri över den senaste nedskärningen (det här med söndagstillägg, semestrar etc). 

Jo, nu är ju jag en sån där rik företagare med massa pengar, stora hus och dyra bilar, men det känns nog ändå som att jag skulle tänka lika om jag var en vanlig URFATTIG arbetare. För såhär tycker jag:

1. Alla väljer själv om dom är arbetare eller företagare. Företagare hämtar mer pengar till landet än vad arbetare gör. Just sayin.

2. Om inbesparingen hade gjorts med skatter jämt för alla istället hade det blivit massor med uppsägningar, för det finns inga överlopps pengar i företagen mer. Och nya jobb skulle det INTE ha dykt upp. Åtminstone inte utanför skatteverket.

3. Det är ingen logik i att kommunalt anställda har mer semester. Det senaste åren har det varit så kärvt överallt så ingen i den privata sektorn har nog fått någon bättre lön än dom kommunalt anställda! I det här landet får nog alla så gott som minimilön för tillfället. Självklart finns det undantag, men dom är ganska få. Och ingen är förbjuden att söka dom jobben heller.

4. Det verkliga problemet ligger inte i små och medelstora privata företag, utan hos dom riktigt stora, och dom vågar ingen göra något åt. Dom sysslar med skatteplanering och har fallskärmar som täcker hela Greklands bnp, men dom kan man inte retas med för då sticker dom och då är vi ÄNNU mer i pisset.


Dock tycker jag att man skulle kunna sluta skrika om hur företagare får allt och donare ingenting, och istället använda namnen på dessa gubbar när man vill skrika om något. Börjar snart ta det litet personligt.


Och angående hur bra det är att vara företagare:

När mitt barn blir sjukt är jag hemma utan lön. Därtill betalar jag någon annans lön för den dagen. Mao kostar det mig ca 140 € per dag när barnet eller jag eller D är sjuka. Vi har så mycket semester vi har råd med; en vecka kostar ca 3400 €. Och ingen ger mig någon peng att spendera under semestern, och inte får jag någon lön under den tiden heller. 

Om någon i personalen är sjuk så är mina alternativ att jobba dubbelt så mycket eller betala dubbelt så mycket. Och när vi kommer hem från jobbet så betyder det inte att vi har tid att spendera tillsammans med familjen och beklaga oss över byket, disken, matlagning osv som äter upp det lilla av kvällen som finns kvar. Det betyder att vi bollar och pusslar ihop det så att den ena är med barnet så den andra kan sköta räkningar, bokföring, banken, handla (till jobbet), göra arbetslistor eller dylikt. Byket, disken och tvätten är bagateller som vi gör om vi hinner/orkar. Arbetslistorna brukar jag tänka på medan jag länkar hundarna eller lagar mat, byket gör jag medan ungen badar ensam, disken gör jag oftast kring 11 på kvällen före jag går och lägger mig, för att stiga upp 04.40 följande morgon. 

Jag handlar inte märkesgrejer (jo, en dyr vinterrock köpte jag, för det är jävligt kallt 04.40 på morgonen!), jag shoppar inte kläder (sgs enbart loppis), jag sätter inga pengar på böcker, filmer, tidningar, utekvällar, skor, smink, hobbyn, träning eller dylikt. För jag har inte TID. Så jo, då blir det ju så att det lilla (yttepyttelilla) som blir i handen på ett år räcker till t.ex en södernresa eller avbetalning på en liten båt. Men det betyder ju inte att jag har nåt mera pengar än nån annan? Jag bara gör nåt annat för dem. 

Och tro inte att jag sitter här och klagar nu, nej då. Jag är helt nöjd. FÖR JAG INSER ATT DETTA ÄR MITT EGET JÄVLA VAL. Och så väljer jag att se de positiva sidorna också. *vink vink*

Positivt med att vara anställd? Nå gratis sjukvård, sjukledighet, semester, ledig tid, säkerhet, stabil ekonomi (hur liten den än må vara), rätt att söka alla former av stöd, förmåner etc. Billigare dagvård, försäkringar, skatter. Möjlighet att alltid skylla ifrån sig när jobbet är skit, BYTA jobb om det är riktigt skit, inte ha all sin egendom på spel; sköter en anställd sitt jobb dåligt kommer det en varning. Sköter jag mitt jobb dåligt är jag hemlös. Jag har ingen som helst garanti för att jag får ens ett penni i handen nästa månad. Och får jag inte det, är det riktigt onödigt för mig att ställa mig i en sossulucka, dom skulle hånskratta åt mig.


Det skulle bara vara så bra om folk liiiiitet skulle tänka efter och titta upp från sin egen (superspännande) napa och acceptera att "arbetare" kanske inte alltid är offer, vad det än gäller och hur det än är?

Tänk om det skulle bli ett sånt här himlade liv varje gång dom allmänna löneförhöjningarna kommer? Alla företagare skulle stå på barrikaderna och skrika om att det HÄR går ju ABSOLUT inte för sig, NEJ!!!! För faktum är att ingen donare börjar jobba litet hårdare varje september, och de senaste åren har inte inkomsterna på småföretag stigit i takt med löneförhöjningarna heller, tvärtom har de sjunkit. Men företagarna står inte där och skriker? Nej för det har vi ingen rätt till, vi är rika och arroganta och tror vi vet bäst, så vi ska hålla käft och betala.

Eller är det kanske så att företagare (som sgs alla varit donare tidigare) ser litet mer av den stora bilden och hoppas varje år att kanske donarna finner att litet uns av tacksamhet för den tid jag lägger ner (frivilligt och gratis) för att dom ska ha ett jobb och få en (igen en gång) litet större lön som dom kanske använder hos mig eller någon annan företagare så att allt kommer igång igen?


Jag är inget helgon och jag är inte företagare för att hålla någon med jobb, jag är företagare för att göra pengar. Men om jag får välja en inkomst jag klarar mig på med att få vara mera ledig med familjen (och då betala mera löner) eller en inkomst som är jättebra (mindre lönekostnader) men jag typ aldrig ser familjen, så väljer jag givetvis den första. Just nu är läget inkomst som jag (nästan) klarar mig på med att väldigt sällan se familjen. 


Har förståelse för att sjukvårdspersonal etc som är väldigt överbelastade med tungt jobb blir bittra över detta, men hoppas ju litet ismyg att det ska trigga folk att starta mera eget? Så att vi sakta men säkert skulle komma bort från de kommunala instanserna. Då skulle automatiskt alla "onödiga" papperssvängar-tjänster (som betalas med skattemedel) falla bort och statens inbesparingar skulle vara enorma. Dessutom skulle kvaliteten på allt stiga och pengarna skulle gå rakare vägar dit dom är menade. 


Visst är det jättesynd och hemskt med alla "ofrivilliga" sossufall (sjuka etc) men det måste ju gå att lösa på något vänster? Kanske med alla dom miljoners miljoner vi skulle spara på att inte upprätthålla frivilliga sossufall? Eller på dom pengar staten sparar på att inte betala löner åt alla som jobbar på kommunala instanser? 

Jag är ju ingen statsekonom så det kan hända att jag pratar bara gojja, men min point är att det kanske är dags för folk att se saker som dom verkligen är; vara arg på dom verkliga bovarna och vara litet tacksamma för det dom har. 


Vi skulle alla kunna sitta på en strand i turkiet med våra drunknade familjemedlemmar brevid oss. Är det faktiskt så hemskt att mista 25 % av söndagstillägget 2 dagar i månaden?

ANNONS
Av Elisa - 1 juni 2015 20:13

Jah, här har det ju varit minst sagt lugnt. Räknar med att alla gett upp och slutat följa den här (totalt döda) bloggen, så nu passar jag på att vara litet politiskt okorrekt och allt möjligt annat hemskt som detta följande kan uppfattas som. 

Men alltså:

Voi HERREMINJÄVLARS vad folk är KORKADE. Jag blir helt utmattad, och skulle vilja slå och slita litet i dem. Först är det ett jävla hallå om att Finland håller på att gå i konkka, det finns inga pengar och ingen vågar göra nåt och ta i det och göra de svåra besluten. Nåh, sen kommer det en ny regering. Och missförstå mig fel, dom är lååååångt ifrån perfekta. Men a) det är vi som valt dit dem, och b) ingen annan i det här landet är heller perfekt.

Den nya regeringen verkar göra ett grundligt jobb i utdelningen av alla poster och verkar ha en klar verksamhetsplan. Och sedan gör dom ett rejält BESLUT. Typ en vecka in i jobbet. Mao är dom EFFEKTIVA. Var det inte det vi ville ha?

"Jooo, men nu TAAAAR dom ju faktiskt från dom FATTIGA!!!"

Och JO, dom gör ju det. Frågan är ju om att få LANDET upp på fötter, inte sossufallen!?!

Jag ser det såhär:


1. Det FINNS jobb. Det är frågan om egen motivation, kapacitet att tänka utanför lådan, accepterande av att du kanske inte kan få bli kirurg sådär på direkten (fan, du får kanske inte ens städa, utan blir erbjuden jobb som gatusopare!) och insikt i att det kan nog hända att du tvingas till längre arbetsresor eller obekväma arbetstider. Men DET FINNS JOBB. 

Om du däremot är så satans dum att du tror att det skall gå som i kauniit ja rohkeat och DU inte ska behöva gå den långa vägen utan kunna hoppa direkt till kiva, bra betalt och mentalt inspirerande jobb, ja då lär du nog fortsätta vara arbetslös. Och jepp, då är det du som lider mest av sparåtgärderna. 


2. Jag inser ju att det säkert finns familjer med utbildade föräldrar som byggt upp en stabil ekonomi med viss ekonomisk trygghet och sparkonton och hela skitet innan de skaffade sina 1,7 barn till sitt ekonomiskt sparsamma nybyggda hus (och säkert åt dom alla bara eko-mat och förde allt till återvinnning också) och så blev den ena sjuk och den andra arbetslös eller så, och nu är dom i pisset. Klart att dom också finns. MEN; dom som hörs, gnäller och kommenterar regeringens "sparlista" är följande:

- Ensamstående föräldrar. Förlåt, det här låter jättehemskt och grymt och må-jag-brinna-i-helvetet, MEN. Ni kommer ALLTID att ha dåligt om pengar. Är du ensamstående och inte lyckats sköta skilsmässan så att ni har barnen 50/50, så kommer du att vara fattig tills ungen är vuxen och börjar jobba. Och visst är det ju jättetråkigt och du kanske känner dig helt oskyldig till hela din livssituation, men VILL man så KAN man. INGEN barnfamilj lämnas att svälta ihjäl i Finland. 


- Studerande som skaffat barn. Alltså, det säger ju sig själv, tänker inte ens gå in på detta. Hur FAN täcks ni gnälla?


- Arbetslösa. Som sagt, jag känner 1 (E-N) person som jag är helt övertygad om att aldrig kommer att bli anställd någonstans, av någon (om man alltså inte räknar med personer med någon form av medfödd nedsatt förmåga). Alla andra som jag känner (det sägs att varje vanlig vuxen människa "känner" ca 7000 människor - dvs träffat, talat med och vet namn på samt någon personlig detalj om) är jag HELT övertygad om att om dom skulle vilja, vara motiverade och ge sig FAN på, så skulle dom kunna finna sig ett jobb. Jag menar, vad fan? Om du är utan jobb så har du ju alltså inget att göra på dagarna? Kolla var det med jämna mellanrum blir platser lediga, läs in dig på området via alla tänkbara källor som finns, gå dit och fråga snällt om du kan få jobba där gratis och visa vad du går för. Är du värt ett ruttet lingon eller två slår jag VAD OM att du blir anställd när det finns en plats ledig! Vågar nästan svära på att alla arbetsgivare HATAR anställningsrumban, tänk vad behändigt med en som redan känner till stället, har visat sig vara pålitlig (kommer i tid varje morgon och gör sina uppgifter noga och bra) och som dessutom redan är bekant för arbetsgivaren och de andra anställda. 

TILL EXEMPEL. Jag menar, det är inte så jävla svårt. Hitta på nåt för helsike! Ingen har någonsin blivit anställd genom att sitta hemma och tycka synd om dig själv och skylla allt tokigt i sitt liv på någon annan. 


- Dom som är sjuka. Jo, visst, det är ju jättetråkigt att du är sjuk. Men skulle du faktiskt vara lyckligare om du skulle vara rik och sjuk? Är det inte sjukdomen som är problemet? Igen en gång: Ingen lämnas att svälta ihjäl i Finland. Ta inte ut din bitterhet över ditt liv på denna sparlista. Det hjälper inte situationen ett endaste litet dugg.


Jag tycker på nåt vis att det skulle kunna räcka till så småningom med detta oman navan tuijottamista. Detta är ju inte ett problem som fixas på en natt med litet rosa fé-glitter, det här. Det kommer att ta tid. Och det kommer att kännas hos dom allra flesta. Och sossufallen skriker att alla (sossufall) borde få mera pengar att röra sig med så att köpkraften skulle gå upp och att det skulle generera skattepengar och jobb. men, hrmh, vem ska jobba då? Ska vi donare (och framför allt alla RIKA RIKA FÖRETAGARE!!!) jobba mera så att sossufallen kan fortsätta vara sossufall? För herreminjäklaskapare; INVANDRARE kan man ju ABSOLUUUUUT inte ge jobb åt!?!

Och en annan tanke där: HUR kan en människa som inte kan språket, har icke-traditionella kläder, annorlunda stil, sätt, takt och beteende, TA alla dessa supereffektiva-jättemotiverade-hurjaduktiga-megaoskyldiga sossufalls jobb? Måste ju vara något hemskt mycket vrickat hos dom där rika företagarena, som anställer människor som dom måste skola med hjälp av en (inte gratis) tolk, istället för att kunna förklara jobbet på en tiondel av tiden på ett av de inhemska? Men ja, inget är ju riktigt som det skall med dom där rika företagarena....


Har NÅGON i det här landet NÅGONSIN övervägt att tänka positivt? Att se på sig själv litet objektivt? Att ha litet framtidstro, tänka litet utanför lådan, tänka litet framåt innan man ger sig av, ta ens LIIIIITET ansvar för sitt eget liv, inse att livet är inte alltid nedför, det går uppför ibland, och inte sätta sig ner och böla för det, för det går uppför för ALLA ibland. Men i en finnes liv finns bara HAN/HON och en bunt statister. Det är liksom fullkomligt omöjligt att se sig själv som något annat än det 8:nde underverket. 


OCH JAG BLIR SÅ SLUUUUT på allt gnäll!!!!! Förhelvete, HÅLL KÄFT om ni är sådär jäkla korkade!


Det är klart att det kanske inte alls blir nåt bättre med denna sparlista, kanske det far ännu mer åt helsike, men NÅGON gör NÅGONTING iallafall. NÅGON försöker! Och då, ja fan då är det nog bäst att hastigt söka fram alla fel och brister i det försöket, för inget blir nog aldrig bra iallafall, ni ska fan inte tro att DET HÄR hjälper! Och stackars MEJ, dessutom!!!!


Gaaaah. Måste. Sluta. Läsa. IS-kommentarer. Genast.

ANNONS
Av Elisa - 19 juli 2014 00:16

Jahapp, det var en tid sen igen!
Allt knallar på antar jag, inga stora förändringar här på berget. Jag har funnit (och hittills lyckats hålla fast vid) någon form av inre zen vad gäller firman. Har helt enkelt bestämt mig för att inte ta stress över stället och det har faktiskt lyckats! D bygger garage, "kör" bil på distans, jobbar och pajar på nya flickvännen (dator).
Å och V är sig lika; Å har samma inre zen på gångs som jag, och V börjar komma över saknaden efter sin flickvän. Det nya staketet håller V på gården lika bra som det gamla (= inte alls) och båda upplevde någon dags förvirring när vi sågade ner deras piss-en. Annars inget nytt där.
M blev mer och mer dagistrött längs med våren och jag blev mer och mer övertygad om att hon behöver slippa till ett större dagis med flera barn. Till sist vägrade hon äta på hela dagen och grät från det att vi lämnade henne tills hon hämtades så då ringde jag koordinatorn och begärde ny dagisplats. Få se om/ vad dom hittar åt oss, hoppas på det bästa.
När det blev sommarlov fick vi direkt vårt ilopilleri tillbaka! Hon fick trampolin i 3-årspresent och den är POP!! Förutom den är favoriterna muistipeli, pussel, prinsar och prinsessor, boom kah och att fara på "rekti". Finskan har rostat litet längs med sommarlovet så om vi inte får någon form av finska inblandad i det nya dagissystemet kommer jag nog att fåbörja prata finska med henne litet här hemma för att hålla det i minnet. Hon vill promt sova utan blöja men har svårt att vakna i tid när hon behöver kissa. Tur att det är sommar så byket torkar fort! :)
Hon räknar till 20, känner igen ett 10-tal bokstäver, skriver M på alla sina teckningar och kan med modell skriva matti. Pusslar 30-40 bitars pussel och klär på och av sig själv så länge inga knappar är involverade. Äter helst inge morgonmål, inga andra grönsaker än majs och gurka och gillar inte fisk annat än lax. Älskar alla tänkbara bär och frukter och försöker sgs varje dag diskutera sig till litet "gottigott" (godis). Vi kör med sporadiska "karkkidagar" och glass när humöret faller på. M äter helst en Magnus.
Jag tiggde till mig en dremel till födelsedagen och beställde en dubbeltrumlare så har jag en minut över slipar jag sten!
För tillfället har vi två helger utan program före oktober så tråkigt är det fortfarande inte på någon front här!
Imoron styr vi kosan mot skären för en natt så mitt inre zen ska få sig litet smörj.
Ajjo; i magen är allt status quo så som det nu ser ut slipper jsg opereras på en tid ännu. Och på måndagen ska jag ge blod första gången på 4 år! Har ju 7 liter att betala tillbaka så lika väl börja arbeta av det nu då!
Ursäkta det tråkiga inlägget men vill minnas dessa grejer.
Nästa måste bli kundbetjäning för det finns så mycket att säga om det!

Av Elisa - 28 mars 2014 12:05

Sitter hemma i maginfluensa och har inte så mycket annat att göra än se på dålig tv och fundera på livet. Så jag började tänka på förra året och konstaterade att 2013 aldrig fick någon summering i januari.

Så jag ska ta en blick bakåt:

I januari försökte vi alla vänja oss med det nya livet; M med sitt dagis och jag och D med firman. Pojkarna med att vara ensamma hemma igen. Så vi hann inte med så mycket annat än vardagen.

I februari var det lite samma linje, vardagen tog upp all vår tid. Jag var så inne i alltihopa så jag sov uselt och åt lika uselt. Typiskt mig, att bli så inne i nåt att jag glömmer bort/struntar i mig själv.

I mars började vi komma i mål med M:s "pott-träning" (v använde ju aldrig potta) och så renoverade vi vessan nere. Vi var en hel del sjuka, jag flunssa och M hade välikorvantulehdus.Därtill var jag jätteförvirrad (för hård takt på) och glömde typ ALLT!

I april fortsatte jag vara sjuk för det mesta, flunssa på flunssa på flunssa. Var ganska sur på det, faktiskt.

Maj kom med mycket kunder och sommarfeelis! M o S hyrde stuga vilket gjorde hela familjen euforisk. M fyllde två år och hennes musiktycke började träda fram allt tydligare. Hon pratade en hel del finska redan och trivdes fortsättningsvis jättebra på dagis. Pojkarna plockade punkkin i skogen och jag och D jobbade.

I juni var det sommar för hela slanten, med grillfester varvat med helger på stugan. Mycket fiske, mycket jobb och mycket sol. Midsommaren firades på stugan i lugn och ro.

I juli hade vi några dagar ledigt med D, och spenderade dem i mumindalen med M och S. Det var väldigt roligt, och skönt att komma bort från rumban för någon dag. Jag hade et rejält nackspärr som Lönnberg knaxade upp, och jag fortsatte stressa. Terassen tog form och bunkan kom på plats.

Augusti var fortfarande en full rulle/semestermånad på jobbet så vi jobbade en hel del och M for tillbaka till dagis.

I september åkte vi iväg till sverige (jag, D och M) och besökte kolmården och faster. Jättekiva trip, som vanligt. Jag älskar att resa med min familj, dom är så jäkla huippu!!! M älskade kryssningsbåten, D inte så mycket.

I oktober böt vi sovrum så M fick det stora rummet, och det var nog en bra ide tror jag.

November var en ganska lugn och skön månad, och december handlade om att förbereda julen och sköta massor tråkiga personalproblem.

Överlag var året ganska tråkigt vad gäller vardagslivet och familjen var inte särskillt mycket tillsammans känns det som. Sommaren spenderade M till stordel med M och S (helt som planerat) så det känns litet som att jag missade sommaren med henne. Resorna var nog dom som var roligast och bäst för den lilla familjen tror jag. Och jättekul var att få terassen klar.

2014 hoppas jag dock blir mera strukturerat och bättre planerat. Och jag önskar VERKLIGEN att jag lyckas ta det litet lugnare i år. Åtminstone hittills tror jag att jag varit en lugnare kvinna och det ska jag försöka fortsätta med. Jag hoppas vi ska göra av med mindre energi och mindre pengar och istället satsa på tid tillsammans, för då mår vi alla som bäst. Förhoppningsvis hinner vi ge garaget litet tlc, och D arbetar på ved till vintern. Gården bör få sig ett spadtag eller fem och så har vi tänkt åka iväg till södern en vecka igen i höst. Men i övrigt tänkte jag försöka satsa på vardagslyx med familjen. Få se hur vi lyckas!


Av Elisa - 25 mars 2014 21:15

Saker man inte kan göra med akrylnaglar (eller vad det nu sen är för material på finhetsnaglar):
1. Peta sig i näsan. Om man ändå måste, får man näsblod.
2. Klämma finnar. Det gör mera ont i fingret än på kinden.
3. Få ut ansiktskräm från en burk. Man får helt enkelt torka bort helt och hållet eller dra frukostsmörgåsen ett varv över plytet. Om man använder äkta smör.
4. Gå med jeans. Åtminstone inte om man tycker om att ha sina byxor knäppta.
5. Använda tejp, klistermärken eller tarrafrimärken. Man kan liksom ge upp redan utan att försöka.
6. Öppna en ny ask tobak. Jo, klöser man riktigt hårt kommer asken kanske upp, men den där första cigaretten kommer inte ut från asken, ei sitten millään!
7. Använda en kosketusnäyttö. Man får köra med nästippen.
8. Röra sitt barn. Typ alls. "Aj mamma dina naglar klöser!".
9. Tappa mynt på annat än mjuka underlag. Man får använda sedlar, för plastkort får man inte heller upp ur plånboken.
10. Ha spända skor. För dom får man inte på utan att man tror att fingertopp med orginalnagel och allt lossnar.
11. Handarbeta. Sy går, men inget med garn inblandat.
12. Laga mat. Ettdera har du en massa akryl (eller vad det nu var) i salladen eller så har du hela salladen under nageln.
13. Snickra. Skruvar fastnar under naglarna, spikarna får du inte tag på och hammaren får man infet rejält grepp om eftersom näven inte går att knyta ordentligt.
14. Byta kanal på radion i bilen. För platta knappar.
15. Peta ut stickor ur fingertoppar, få bort nåt som fastnat mellan tänderna, peta sig i ögat, massera nån, använda plasthandskar eller vantar, äta med fingren samt öppna spända burklock.
Men ooo så fina mina händer var den där ena veckan!!!
Och vissa saker var klorna faktiskt riktigt jättebra till:
1. Skrapa hundarna.
2. Skrapa sig själv.
3. Skrapa lotter.
4. Måla nagellack på.
5. Köra kassan på jobbet.
6. Ta i saker man egentligen inte vill röra.
Samt pilla på allt. Överlag; som att ha fastsvetsade verktyg på fingertopparna dygnet runt.
Men dom var skitsnygga! Och lyxigt känns det ju!

Av Elisa - 24 mars 2014 20:51

Vår semestervecka, alltså NAM! Vi trodde båda att vi inte skulle lyckas så himla bra med att låta bli att fundera/oroa oss/ tänka på jobbet när vi var där nere, men det kunde vi VISST! Så det blev en vecka med minimum hjärnaktivitet och det var SÅÅÅ skönt!!! Ursäkta versaler och allt det där, men efter 1,3 år utan semester satt den ganska jättebra!
Så vi har redan bestämt att detta bör upprepas i höst. Vi har ju ingen sommarsemester så vi får helt enkelt åka till sommaren sen när vi kan ha litet semester.
M älskade södern, som väntat. Favoriten var nog nästan stranden tror jag, och det fakto att varje servitör hon träffade på delade ut slickepinnar/glass/godis i mängder, helatiden! Så det var sockerfylla i en vecka för henne! Någon ivrig simmare är hon inte, men det har vi ju vetat sen tidigare redan. Men hon var nöjd med det allra mesta och är en toppenkid att ha med på resa!
Vi hann med allt möjligt; vingårdar, vulkaner, galna båtfärder, djurpark, sanddyner, krogarna och alla glada spanjorer.
Verkligen lyckad resa!

Av Elisa - 27 februari 2014 23:24

Alltså, ja. Ibland går det ju inte så hårt för mig. Som t.ex När jag använder tekniska prylar. Som en våg. Tillexempel.
Vi har ingen våg hemma hos oss, så när vi firade jul hemma hos mamsen passade jag på att kliva på hennes. Den visade då 65 kg, vilket är 2 kilo över min idealvikt men tja, tänkte bara att två kilo hit eller dit, man ska väl inte va så petig. Jul och allt, liksom.
Så gick julen, men godiset och bullarna höll sig liksom kvar. På nåt vis hörde det BESTÄMT till att äta en bulle varje dag på jobbet, och alla små motgångar kurerades med fazerina, sukulaku eller fami. Dragsters fick stå för det dagliga fruktintaget och lakrits måste man ju äta, magen ska ju hållas igång!
Men ja, detta var alltså mitt (mycket bristande) resonemang kring dagligt födointag.
För 2 veckor sen fick jag plötsligt väldigt mycket i handen när jag skulle klia mig på magen så jag steg på mamsens våg igen. KABOOM: 72,5 kg! Herreminjisses!!! Vad hände?? Jag har inte märkt av dessa 7 sockerpaket; inga spända byxor, inga mera valkar, ingenting!!!
Nåh, började ju panikbanta hur som helst. Nolltolerans (i hela vårt hus faktiskt, allt åkte ut) vad gäller godis, kex, bulla och choklad. Drack vatten som en jäkla gök och åt några reissumies och kokta ägg samt minimalt litet mat varje dag. När det gått en vecka hoppade jag upp på mamsens våg igen. 71 kg. Litet besviken blev jag, ville ju att den skulle säga 64 så mycket som jag saknat mina bullar. Men what to do. Tänkte iallafall att jag passar på att väga M tillika. 18 kg. Yeah right. Skrek åt mamsen att hennes våg inte fungerar och började se ett svagt ljus av en insikt någonstans långt borta. Mamsen som tydligen är jätteteknisk informerade mig att en våg inte funkar klokt om den står på ett mjukt underlag. Som tillexempel en fluffig grön badrumsmatta. Nähhe. Lyfte ner vågen på golvet och satte dit ungen igen, och ser man på: 13 kg!
Med spänningen i halsen steg jag själv på och hejåhå: 65 freaking kilo!
Så snabbt har jag aldrig gått ner i vikt förut. Och tydligen är det här med mjuka underlag under vågen nåt som alla andra känner till? I did not.
Dock kunde jag ju sen konstatera att en vecka svält (okej, BULLsvält) ändrar inte på särskillt mycket. 1,5 kg.
I samma veva började jag ju också med plankan. Morgon och kväll ligger jag där på golvet och darrar. Dag ett klarade jag 3x 20 sekunder och kunde inte skratta/hosta/andas särskillt bra efter passet. Nu fixar jag 3x 50 sekunder om man räknar snabbt den där sista gången. Och dagen därpå kan jag ändå skratta litet. Inte hosta så mycket, men nog också andas.
Så vad som egentligen bara var en svacka i kvinnlig allmänbildning (verkar det som) har fått mig att göra en jumpparörelse 6 gånger om dagen! Och jag vill nästan påstå att den är litet extra svår att göra i min situation, för 9 gånger av 10 sitter M brevid och a) leker med legogubbar på min rygg, b) frågar frågor som kräver svar DIRRRREKT!!!! eller c) jumppar även hon, vilket får mig att tappa koncentrationen (herreguuud så söt hon är!!).
Å bidrar 10 gånger av 10 med blöta pussar i det blå-lila-vita plytet, varvat med att snubbla över mig när han travar av och an i en himla oro över att jag ligger där på golvet och frustar.
Oh joy!

Av Elisa - 25 februari 2014 13:38

Är det så himla svårt att hållas på säkert avstånd i trafiken? Va? Va? Va???
Du kommer ju faktiskt inte fortare fram för att du hänger någon i röven. Kör om då. Och den fula vita saken som hängde mig i hasorna idag skulle jag inte ens backa ut från gården, för den var nog äldre än mig, den bilen. Och med tanke på att jag har en tendens att köra litet för hårt så finns det inte en chans i världen att den holken skulle ha kunnat stanna i tid. Faktiskt ett smärre under att den ens gick att styra.
Om jag inte älskade min bil så mycket skulle jag tvärnita i rena ilskan ibland!

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se