Vem är det som har uppfunnit lövblåsaren? Skulle vi kanske behöva tortera honom litet, vah? Peta in litet bambuskott under naglarna på den jäveln, och strimla hans öron med en osthyvel? Vah? Vah? Är det faktiskt så hiskeligt tungt att kratta? Och om det ÄR det, är det då så hiskeligt svårt att montera ljuddämpare på som förbannade blåsarna?

Det är inte så guld och gröna skogar ska ni veta, att bo i en by fylld med halv- eller helpensionerade gamla gubbar och gummor. Om nån kommer och påstår att det är TYST att bo bland pensionärer så kan man komma till vårt på studieresa. Dom där gamla gubbarna orkar inte så hemskt länge sitta inne och se på sina gamla gummor, innan dom tröttnar och far ut på gården och börjar:

a) mecka på en gammal traktor/mopo/mönkijä. Och eftersom deras meckan-skills är NOLL, sätter dom bara igång fanskapet, varvar allt vad dom orkar och står och ser litet bekymrade ut och sparkar på ena hjulet tillika.

b) dra igång motorsågen och såga ner allt man bara täcks. Om inte annat går det med riktigt grova grässtrån också.

c) dra igång lövblåsaren. Det är det sista alternativet oftast, för det är litet gay, men ändå har dom alla en. Och just nu är det (IGEN) en som surrar på, och M sover 3 minuter, pirrar 1, sover 3 osv osv.

Skulle ta hela packet med och gå ut och gå om det inte var för att A informerade mig att min piriformis (vilket INTE är fjosan, fast det låter så) går i lås av att jag skuffar på vagnen. Så helst ska jag undvika det en tid, och åtminstone inte släpa på boysen tillika. Så jag och min piriformis sitter inne och funderar ut lövblåsarsabotage.

Alltså, om min lycka. Jag har faktiskt aldrig i hela mitt liv varit så lycklig som nu. Och det är litet skrämmande, för jag går hela tiden och väntar på att någon ska komma och säga hej, ursäkta, det har blivit nåt fel här nu. Inte ska du ha allt det här, sorry men vi tar tillbaka det här nu.

Så jag försöker nu hela tiden vara litet Mona Lisa (hon var väl himla snäll, eller var det moder Teresa? Kanske det var hon ja.), så att jag ska få hålla min lycka. Jag är så eco jag bara kan helatiden, jag är snäll mot alla fjantar och idioter jag möter, jag försöker tänka bara snälla tankar och jag har t.o.m betalat in 20 € åt invaliidiliitto, som skicka hem ett tigg-brev. Om jag sku få, sku jag donera blod och märg och what-not, och skulle jag ha tid skulle jag plocka litet skräp i dikeskanterna. Jag låter andra gå före i kön i butiken, jag försöker vara perfekt fru och mor, jag leker tråkiga bollekar med hundarna och svär inte när det kommer reklam i tv:n. Jag är t.o.m snäll mot min kropp; smörjar fötterna och går på massage. Så vem det än är som överöst mig med lycka, hör du det? Ser du nu hur genomdes snäll jag är? Då måste jag ju fortsätta få ha det bra? Yes?

Jag hade litet samma feelis när jag just hade träffat D. Jag visste inte riktigt hur jag skulle gottgöra att jag hade fått en så bra karl och gick länge och funderade hur det hade gått till; hur jag hade blivit en halva i ett så lyckligt förhållande. Sen kom kampen med att skaffa M, och jag tänkte att jaaajaa, just det, här har vi förklaringen till att jag har fått vara så lycklig så länge, nu betalar vi för det. Och under åren som gick när vi "skaffade" M, hann jag sörja att vi aldrig kommer att få barn, och vänja mig vid tanke på att vi aldrig blir en "riktig familj". Jag hade liksom made my peace med hela tanken, och accepterat det och kommit fram till att det går att leva sitt liv så också och det går att vara glad ändå. Och sen fick vi M. Och 9 månader har aldrig gått så fort och så långsamt, och de senaste 5 månaderna likaså. Och jag förstår inte vad jag har gjort för gott här i livet för att få ha henne. Hon är en så fantastisk liten typ och hon passar så fruktansvärt bra in här hos oss! Och nu känner jag igen den där alltför stora lyckan. Nu är ju liksom allt perfekt! Så nu går jag omkring och bävar för nästa payback. Eller är vi kvitt nu?

Det här med bloggar är ett ganska roligt fenomen. Jag vet människor som läser bloggar för att hålla sig uppdaterade med vänner, vet folk som läser bloggar dom blir inspirerade av. Det finns också dom som läser bloggar skrivna av sådana dom är avundsjuka på, och så finns det dom som läser bloggar som dom irriterar sig på. Jag läser bekantas bloggar, och sådana som inspirerar mig, och det är oftast ganska lyckliga människors bloggar. Jag gillar att läsa om lyckliga människor, jag blir glad av det. Men med jämna mellanrum får dom stackrarna arga kommentarer av läsare som irriterar sig på att dom ÄR så lyckliga. Hur kan man bli arg på nåt sånt? På att en annan människa är lycklig? Men det kanske har att göra med svartsjuka, vilket jag inte heller riktigt förstår mig på. Varför spendera tid med att gräma dig över att någon annan har ett hus/en familj/ett arbete som man själv skulle vilja ha, och sen bli ARG på den för det? Klart att jag också emellan tänker åååh, sån där soffa skulle jag också vilja ha, eller ååå vad kiva jobb hon har. Men jag ser det mera som att kan hon, kan väl jag! Om det nu inte är presidentens blogg man sitter och är avundsjuk framför, så är det ju bara ett tecken på att den soffan eller det jobbet kan du skaffa dig om du riktigt vill, för bloggaren ifråga kunde ju.

Och det här med att bli arg för att någon skriver om hur lycklig den är fattar jag inte heller. För alla förstår väl att ingen är lycklig konstant, bara för att människan var det just idag?

Orsaken till att jag börja tänka på det här var at jag ville skriva ett inlägg om hur lycklig jag är över mitt liv, lyckligare än jag någonsin varit tidigare, men sen ångra jag mig för att inte reta upp någon. Nu vet jag ju dom flesta som läser mig blogg och tror inte att nån läser för mycket annat än att hålla sig uppdaterade, men jag vet att det finns dom som läser för att irritera sig på mig (fniss) och tyvärr fanns det någonstans i mitt bakhuvud att ett inlägg om min lycka skulle mana fram ilskna kommentarer. Dumt! Nåja, ska oberoende ta upp det här med lyckan av att vara jag (hehehe!) men nu måste jag bara få ur mig det här först!

Jaja, idag är jag gladare än igår. Min boob får vara ifred en stund igen, och den andra tanden poppa fram idag. Så nu är det lugn i stugan igen! Mannen svävar iväg till Deutchland idag och vi susar till P och M på playdate! Lunch idag var rågpasta med tonfiskröra och middag blir kanske en chokladpudding. Hundarna far på dagis på eftisen och min nästa massagetid hägrar i horisonten! Stickandet av västen går ganska bra, superbra när M hänger i sin mommos famn och inte alls när hon hänger i min, men medeltalet blir ju ganska då.

Bebisen övar på höga toner, smackar åt sina tänder, kramas med att lägga pannan emot dom som förtjänar en kram (spegelbilden, mommo, ångstrykaren och min boob. Hemskt sällan jag som person.). Det var bedrock news, jag heter Ia och vi ses vid nästa sändning. *pepsodentsmile*

... Så gör vi hej också så att bebisar vill sova med sin mamma, och så gör vi så att mammor får himla sjukt i kroppen av sånt!- Jååå! Jåååå! Så gör vi!- Och så ser vi till att det alltid kommer en film som mamman vill se just då när bebisen vill äta 5 timmar i sträck.- Jååå, bra ide hej!Våra skapare var karar, ingen tvekan om saken.

Amning är det dummaste påhittet EVER! Jag ORKAR int ligga här mer! Nu har kråkan tröstätit i en TIMME (en hel fucking timme!!!) för att hennes andra tand snart kommer igenom. Men måste man äta ihjäl sin mamma för det? Okej, vet ju att det här med amning inte är Ms påhitt, men alltså vad TÄNKTE skaparen med egentligen? "hej, nu hittar vi på nåt jättetråkigt sätt för bebisar att äta, som låser deras mammor fullkomligt, och så gör vi det så smarrigt för bebben så den ALDRIG vill sluta med det! Och sen ser vi till att det aldrig jobbar annat än förbannade idioter på alla tuttfabriker, så att det inte görs EN ENDA tutt som faktiskt skulle påminna litet om en jävla nippla. Jåååhej, så gör vi!" Satans skitstövlar.

Idag är vi solo, dom små och jag. D hämtar sin syster från flygfältet, så vi överväger att dra iväg till pojo. Vi hängde en stund på stan (matbutiken) men jag täcks inte hänga och prata med kassatanterna, och mina mammavänner hade musiklekis idag. Så vi är litet uttråkade, M och jag.

Bloggen ändrade utseende på begäran av D, duger det nu då? :)

Och min kamera är försvunnen, så bilder på oss när vi är uttråkade får ni inte heller.

Men litet bilder på M med T kan ni få, från en vecka tillbaks:

Hon har en trasa instoppad i jumpern, ja. För jag kommer aldrig att få med mig allt jag borde när vi far nånstans, så om man dreglar ner sin jumper får man en trasa instoppad istället. Det blir nog aldrig riktigt till nåt det här med mig och "skötväska". Jag har kommit så långt att jag alltid (nästan) kommer ihåg att klämma ner en blöja och en burk mat i handväskan eller rockfickan när vi far. Det är väl alltid nåt?

Jag har dåligt samvete, ofta. Ja, egentligen så gott som varje dag. Det kan vara olika saker, och oftast är dom ganska löjliga. Igår hade jag dåligt samvete till och från hela dagen för att jag var irriterad på M en gång när hon var typ 1 månad gammal och kolikskrek i en timme mitt i natten. En dag var det för att jag inte log tillbaka åt en gammal tant som är bekant med min mommo i butiken. Jag låtsades att jag inte såg henne, och sen hade jag dåligt samvete hela kvällen. Idag har jag dåligt samvete för att jag inte har tid och energi med hundarna. Mest med Å, som ännu är valp (eller tja, tidig tonåring) och skulle behöva mera aktivitet än jag har tid och energi med.

Och det finns liksom ingenting jag kan göra för att slippa ha dåligt samvete. För om jag städar huset, leker med M, lagar mat, går en 10 km länk med hundarna och kramar min man, så hittar min hjärna ändå på nåt annat att ha dåligt samvete för. En gång var det för att jag gick och lade mig fast jag visste att en fjäril hade irrat in sig i M:s rum och jag borde hjälpa ut den. Så det är liksom en kamp mot vindmöllor, det här. Och väldans tröttsamt.