Idag fick jag min sista mammapeng. Nu var det slut på det enkla livet, nu blir det hårda tider. Nå nää, nog ska vi väl klara oss. Men TANKEN på att allt jag bidrar med i månaden är typ 260 € och tjänst som daytime nanny är litet grym. Och det faktum att utan D skulle jag och M få tugga på naglarna och hoppas det ligger nån vitamin gömd där nånstans bland nagelbanden, ganska scary. Inte för att jag planerar att bli utan D, absolut inte, men är van att förtjäna det jag gör av med!

Det sitter allt för många i stadshuset i Karis och funderar på hur många pennor varje kontor ska ha, håller möten om vem som ska printa 20 flyers till bibbans anslagstavla, håller föreläsningar om vart man ska lägga kaffekopparna när dom diskats och har huvudvärk för att dom inte kan räkna ut hur många personer det behövs för att flytta ett skrivbord från ett rum till ett annat.

Det finns också hemskt mycket i fängelser som jag inte tycker hör hemma där. Det är ett sluttjatat ämne, men det ÄR bara inte en mänsklig rättighet (i min värld) att få se på tv om man mördat någon!

Det finns jättemånga som väljer att kasta allt ansvar i diket och börja knarka (för att man haft en dålig barndom, eller för att man inte har ett kiva jobb, eller för att *valfri ursäkt för att inte ta tag i sitt liv*), och sen rider på kela i tre år eller trettio.

Det finns massor med prylar, personer, ätbart och mötesrubriker i vårt kära riksdagshus som jag tror inte är nödvändiga för att göra de beslut som ska göras där.

Det finns massor med människor (och tyvärr mest unga) som väljer att vara arbetslösa för man hinner se mera på (den kela-betalda) tv:n då.

Så om jag inte skulle vara så jäkla korkad, skulle jag ha sett till att vi flyttat till en hyreslägenhet före M kom, båda fixa oss sparken och helst vara litet småkriminella också. Det där med droger skulle nog ingen av oss fixa, men jag skulle kanske kunna vara periodare på rödvin eller nåt. Vi skulle sedan spendera dagarna med att fylla i blanketter till kela om allt vi BEHÖVER, som tv, nya kännykkän, kläder, möbler, gardiner, micro, taxipengar, frissatider och tandkontroller tre gånger i året. Vi skulle ju inte vara rika, men inte fan är man ju det nu heller. Däremot skulle D alltid vara hemma, elräkningarna skulle gå direkt till staten och det skulle alltid finnas någon som ger litet mera fyrk om man fyller i en blankett. Då skulle jag INTE stå och tömma tvättmaskinen för hand var tredje gång jag tvättar, utan kela skulle köpa mig en ny.

Tja, är väl kanske litet bitter. Beror väl kanske på att jag oroar mig litet för livet som fattig. Är väl kanske något av ett i-landsproblem. Definitionen av fattig åtminstone. Men tänk i en minut på HUR mycket pengar vi vettiga normala arbetande ansvarskännande människor med moral och ryggrad skulle ha om vi inte skulle behöva föda på alla som inte tänker lika. Eller tänker alls.

Mindre skatter, mera vårdpeng. Ojoj vad det skulle vara nanna!