Alla inlägg under februari 2014

Av Elisa - 27 februari 2014 23:24

Alltså, ja. Ibland går det ju inte så hårt för mig. Som t.ex När jag använder tekniska prylar. Som en våg. Tillexempel.
Vi har ingen våg hemma hos oss, så när vi firade jul hemma hos mamsen passade jag på att kliva på hennes. Den visade då 65 kg, vilket är 2 kilo över min idealvikt men tja, tänkte bara att två kilo hit eller dit, man ska väl inte va så petig. Jul och allt, liksom.
Så gick julen, men godiset och bullarna höll sig liksom kvar. På nåt vis hörde det BESTÄMT till att äta en bulle varje dag på jobbet, och alla små motgångar kurerades med fazerina, sukulaku eller fami. Dragsters fick stå för det dagliga fruktintaget och lakrits måste man ju äta, magen ska ju hållas igång!
Men ja, detta var alltså mitt (mycket bristande) resonemang kring dagligt födointag.
För 2 veckor sen fick jag plötsligt väldigt mycket i handen när jag skulle klia mig på magen så jag steg på mamsens våg igen. KABOOM: 72,5 kg! Herreminjisses!!! Vad hände?? Jag har inte märkt av dessa 7 sockerpaket; inga spända byxor, inga mera valkar, ingenting!!!
Nåh, började ju panikbanta hur som helst. Nolltolerans (i hela vårt hus faktiskt, allt åkte ut) vad gäller godis, kex, bulla och choklad. Drack vatten som en jäkla gök och åt några reissumies och kokta ägg samt minimalt litet mat varje dag. När det gått en vecka hoppade jag upp på mamsens våg igen. 71 kg. Litet besviken blev jag, ville ju att den skulle säga 64 så mycket som jag saknat mina bullar. Men what to do. Tänkte iallafall att jag passar på att väga M tillika. 18 kg. Yeah right. Skrek åt mamsen att hennes våg inte fungerar och började se ett svagt ljus av en insikt någonstans långt borta. Mamsen som tydligen är jätteteknisk informerade mig att en våg inte funkar klokt om den står på ett mjukt underlag. Som tillexempel en fluffig grön badrumsmatta. Nähhe. Lyfte ner vågen på golvet och satte dit ungen igen, och ser man på: 13 kg!
Med spänningen i halsen steg jag själv på och hejåhå: 65 freaking kilo!
Så snabbt har jag aldrig gått ner i vikt förut. Och tydligen är det här med mjuka underlag under vågen nåt som alla andra känner till? I did not.
Dock kunde jag ju sen konstatera att en vecka svält (okej, BULLsvält) ändrar inte på särskillt mycket. 1,5 kg.
I samma veva började jag ju också med plankan. Morgon och kväll ligger jag där på golvet och darrar. Dag ett klarade jag 3x 20 sekunder och kunde inte skratta/hosta/andas särskillt bra efter passet. Nu fixar jag 3x 50 sekunder om man räknar snabbt den där sista gången. Och dagen därpå kan jag ändå skratta litet. Inte hosta så mycket, men nog också andas.
Så vad som egentligen bara var en svacka i kvinnlig allmänbildning (verkar det som) har fått mig att göra en jumpparörelse 6 gånger om dagen! Och jag vill nästan påstå att den är litet extra svår att göra i min situation, för 9 gånger av 10 sitter M brevid och a) leker med legogubbar på min rygg, b) frågar frågor som kräver svar DIRRRREKT!!!! eller c) jumppar även hon, vilket får mig att tappa koncentrationen (herreguuud så söt hon är!!).
Å bidrar 10 gånger av 10 med blöta pussar i det blå-lila-vita plytet, varvat med att snubbla över mig när han travar av och an i en himla oro över att jag ligger där på golvet och frustar.
Oh joy!

ANNONS
Av Elisa - 25 februari 2014 13:38

Är det så himla svårt att hållas på säkert avstånd i trafiken? Va? Va? Va???
Du kommer ju faktiskt inte fortare fram för att du hänger någon i röven. Kör om då. Och den fula vita saken som hängde mig i hasorna idag skulle jag inte ens backa ut från gården, för den var nog äldre än mig, den bilen. Och med tanke på att jag har en tendens att köra litet för hårt så finns det inte en chans i världen att den holken skulle ha kunnat stanna i tid. Faktiskt ett smärre under att den ens gick att styra.
Om jag inte älskade min bil så mycket skulle jag tvärnita i rena ilskan ibland!

ANNONS
Av Elisa - 13 februari 2014 20:16

Oj vad jag väntar på vår resa! Det ska bli så SKÖÖÖÖNT!! Förra sommaren rusade förbi för oss, konstant stress, än hit och än dit. Min första minnesbild när jag tänker på sommaren är vägen till bromarv. Den kördes otaliga gånger, men eftersom vi helatiden jobbade fick man aldrig vara på stugan så länge att man faktiskt skulle känna sig ledig. Och det känns som att jag missade M totalt förra sommaren, eftersom hon hängde med mommo och moffa på stugan och jag och D bara jobbade. Så den här semesterveckan känns som en lottovinst!

Och nästa sommar ska vi försöka ha litet mera ledigt. Vi ska försöka krysta fram två sommarjobbare (gud vet hur det ska gå till) så att vi kan ta det litet lugnare. Och så har vi ju bara två personer på semester denna sommar, mot fyra ifjol, så det ska väl hjälpa till litet det också.

På hemmafronten är sommarprojekten främst garage och ved. Tydligen måste vårt garage nu isoleras och lagas varmt. Suck. Jag känner ju att gården skulle kunna få sig ett lyft? Och hundstaketet kunde lagas klart? Och så vill jag ju bygga ett litet utedass? Och jordkällare? Och jordgubbslandet, potatislandet och allt sly som borde röjas bort? Fast jo, kanske ett varmt garage är viktigare. Men utedass är ju så mycket roligare!!

Min symaskin och jag dejtas igen. Vi hade ca 1 års paus från varann, och när vi tog upp kontakten igen insåg jag genast hur mycket jag saknat den kärringen! Hon är envis, högljudd och en himla humörs-typ, men när det funkar så har vi så himla kul tillsammans.

Nu borde jag komma på ett sätt att inte stöta mina händer och hitta en salva som gör dem mjuka och lena. Salvor jag provat: alla som finns. Hemmatrix jag provat: alla som inte innebär salt eller citron. Antal sår på mina händer just nu: 7 på vänster, 4 på höger. Och små jäkla rispor och skrubbsår räknas inte, här pratar vi kratrar som sträcker sig in till benet och kan gömma små husdjur och tomtar. Min fumlighet går liksom i vågor; i ett skede var mina ben så förstörda att dom hade kunnat vara med i värsta skräckfilmen. Sen var det ryggen och sidan i ett skede, såg ut som en uppdängd hemmafru från Kentucky. Men nu är det alltså händerna. Och i övrigt skulle ju inte detta vara ett problem, men dom ska ju bli pimpade! Vår Cupsolo kaffekokare (som vi helt enligt min förutspåelse slutade använda efter 2 månader) böts mot ett frissabesök och en uppsättning naglar. Och faktum är att sätter man akrylnaglar på dom här händerna blir det nog som att hänga en guccidress på ett fyllo. Oj voi.

Det är ju det här med dom stora ilandsproblemen igen. :)

Och os-hockeyn har kommit igång! Jei!

Den tråkiga, stillsamma gråa vintern börjar nå sitt slut och allt börjar komma igång igen. Jag har fått dom där tråkiga månaderna jag drömde om i december och nu tar jag gärna emot mera umgänge, mera Matti, mera familj och hemmaprojekt och mera kunder som ger mera klirr i kassan! Tack!


Av Elisa - 9 februari 2014 23:31

Det är ju nu så, att jag är väldigt obloggad. Har varit lääänge utan detta utlopp, och allt i mitt huvud ska ju ut, det kommer så fort jag öppnar käften eller loggar in här. För jag tycker ju att mina juttun är så himla bra. Så tyvärr är det långa, antagligen trista och totalt osammanhängande inlägg nu tills allt är ur systemet. Så här är dagens:
Jag är en väldigt positiv människa, har alltid varit. Och menar nu inte att jag alltid är jättekiva och huippu att umgås med, men jag ser alltid positivt på allting först. Sen kan jag få en negativ uppfattning om nåt, men jag utgår alltid ifrån att det är bra; att nya människor jag träffar är kiva, att nya system, regler och ideer är bra och att det mesta går att lösa/fixa.
Och vet ni vad som sen händer om jag tvingas umgås med en perus-negativ person? Jag blir helt ställd, tom i huvudet och handlingsförlamad. Jag bara snurrar på fram och tillbaka och vet inte hur jag ska svänga mig.
HUR orkar dessa människor finnas? Det måste ju vara så att neggon tycker om att vara miserabla, vilket betyder att dom egentligen inte ÄR miserabla? Dom trivs ju med det? Och HUR kan man göra det? Och varför? Får man inte ont i ansiktet av att aldrig le? Blir det inte sjukt i ryggen att alltid hänga med axlarna? Och är det inte trist att sprida galla på sin omgivning tills alla hänger med axlarna? Eller anser dom att dom sprider välbefinnande, eftersom dom själva trivs i I-hate-life-hålan?
Undrar om dom ångrar alla gånger dom skrattat sen när dom ligger på sin dödsbädd?

Av Elisa - 9 februari 2014 11:56

Sen M kom har jag slutat ta så allvarligt på saker och ting. Jag är fortfarande en stresspelle som snabbt hetsar upp mig, men mestadels på ett positivt sätt numera.

Förr kunde jag t.ex bli riktigt arg när jag diskuterade med nån som hade en helt galen åsikt om någonting, medan jag nuförtiden bara fnissar litet för mig själv. Jag kunde nästan börja gråta om jag inte hann städa/reda upp eller vad jag nu hade i mitt huvud att skulle vara gjort hemma före en viss tid, men nuförtiden kan jag ganska bra strunta i det. Jag hade jättehårda krav på människor i min omgivning; imperfekt tolererade jag väldigt dåligt. Hade inget överseende för (i mina ögon) korkade människor och kunde lätt ignorera orsakerna till människors svaghet, var dom (enligt mig) korkade skärmade jag bort dem helt, orkade inte ha med dem att göra alls. Nuförtiden ser jag för det mesta människan bakom situationen (på gott och ont) och har blivit nästan litet överblödig emellan. En egenskap som irriterar mig, men jag får inte bort den heller. Före M kunde man räkna på en hand de barn jag tyckte var "kiva" eller någorlunda söta. Nu älskar jag de flesta individer under 10 år på detta klot. Tidigare kunde jag inte hålla käft om jag blev arg eller irriterad på något, det bubblade ut direkt utan filter och totalt oigenomtänkt, men idag kan jag bara låta (endel) saker vara och t.om glömma bort dem.

Jag har helt enkelt konstaterat att det inte är någon vits att hetsa upp sig så fasligt. Visst blir jag ju väldans effektiv när jag är litet småstressad, men för det första tycker inte min kropp om det alls mera, och dessutom fungerar det bara på jobbet isåfall, hemma med M har jag märkt att när jag är effektiv och småstressad sparkar hon helt bakut - märker att mamma är frånvarande och det tolererar hon inte alls. Hon accepterar inga "mmhmm"-svar eller att jag inte ser henne i ögonen när vi pratar. Så varje gång jag försöker göra tusen saker på en gång hemma och klämma in för mycket på en för liten tid slutar det med att M skriker, jag skriker och inget blir gjort. Så jag har alltså slutat med det. Och ärligt: skönt är det ju!

Mer och mer märker jag att jag lägger alla små situationer i större sammanhang, typ är detta något som har någon betydelse den dag jag dör? Det allra allra mesta av stress-grejer är ju inte det. Verkligen inte. 

Så jag har taggat ner. Eller blivit gammal. Kanske litet bådadera. Bra för hjärtat och hjärnan, hur som helst.

Baksidan på det är ju att många riktigt tragiska och jobbiga grejer (med samhället t.ex) därmed hanteras med likgiltighet. Visst kan jag välja att följa magkänslan och hetsa upp mig och stå och skrika på barrikaderna en stund, men det hjälper ju inte. Så istället undviker jag nyheter helt och hållet, har förbjudit D att berätta om allt sorgligt som hänt barn eller djur och går bort om någon annan börjar berätta om sånt. För jag känner att min energi går till att påverka mitt liv och min familj och mitt hem. Och jag försöker undvika allt tråkigt som gör mig ledsen. Litet som en struts, minus den breda rumpan kanske. Och livet är definitivt trevligare så!

Koncentrera sig på det roliga, inte det tråkiga! Positivt tänkande är en fantastisk medicin mot det allra allra mesta!


Och nu låter jag som en självhjälpshandbok från en hylla i ärrän; Endast 14,95 och ändrar ditt liv för evigt!


Hahaha!

Trevlig söndag på er!

Av Elisa - 8 februari 2014 00:23

Hejsan år 2014!
Hittills har du varit riktigt angenäm att ha att göra med, tack för det!
Vi har det bra. Förutom den jäkla intervju-, söknings- och anställningsrumban är allt bara toppen på Macken.
Men LORD ge mig en vettig sommarjobbare!!! Jag tycker det här med anställning av folk kunde fungera som "matkassen" i sverige; du ringer/mailar in din beställning och dom skickar dig det du beställt. Enkelt!
Yes? No?
NO! Med risk att låta som en 76-åring: alltså dagens ungdomar har INGEN arbetsmoral, inga vett och etikett och inga hum om hur världen fungerar!!! Allt handlar om MIG, hur JAG mår, vad JAG vill och så ska ju allt vara roligt. Och enkelt. Annars bara skiter man i det. För det går ju bra, kela betalar sen istället. Nåmen dåså! Gnnghhhfffff!
Nåja, vad kan man göra till det. Inte så farligt mycket. Kanske försöka lära eget barn att inget är gratis, det lönar sig aldrig att välja den enklaste vägen och att verklig glädje är att njuta av något man faktiskt gjort sig förtjänt av! Inte undra på att unga mår så jäkla dåligt idag: dom har ju för h*lvete TRÅKIGT! Ingen förväntar sig nåt av dem, inget är beroende av att dom skulle lyfta ett finger för nåt och alla gropar det kan finnas på en väg slätas hastigt ut av föräldrar, skolor och samhälle. Så att nu inte mammas gulleduttepluttefnutt ska behöva anstränga sig! Nå vad gör plutte-fucking-fnutten då? Jo mobbar, vandaliserar, slåss, knarkar eller sparkar ihjäl djur. För unga BEHÖVER motgångar att rulla sig i, förfasa sig över och hetsa upp sig över. På min tid var det att jag inte hade råd med lewisarna jag så ville ha, att jag inte kunde gå på den häftiga festen för att jag måste jobba, att bussen var försenad när jag hade en träff (eller monkeyn fick punka, IGEN) eller att någon hade sagt "cp-kärring" åt kemiläraren. Ja, man kan ju lugnt konstatera att de senaste 15 åren medfört små förändringar här och där.
Oj voj, vaddå tappa tråden? Ett kort inlägg och hur vi har det var det ju?
Ja, alltså:
M är ju bara så jäkla go! Hon pratar på, konstant. Ingen fråga om vem som är far till detta barn. Hon är självsäker, stark och målmedveten, och ingen dum liten dam. Just nu arbetar jag på att säga nej och lära henne att hon inte alltid är mittpunkten i allt, för hennes ego är också väldans starkt. Och det går ganska bra; häromkvällen när hon tjatade om att jag skulle leka med henne och jag sa nej försökte hon först med att " jaaa-jaaa, du måst göra annat och jag får leka själv. Men sidu mamma jag vill ju leka med dig för att jag ÄLSKAR dej! Och vet du pappa leker ALLTID med mig när jag vill." Mmmmhmmmm? Nå, jag sade nej och bad henne sluta tjafsa och leka själv. Då satte hon ner sig, härmade mig med gnällig röst och sucka sen "okej då. Men kanske du kan leka med mig sen när jag fyller tre år, i december?"
Nåjåå, det kan jag väl kanske. :) Men för två veckor sen skulle vi har varit vid itkupotkun redan i detta skede, så vi har nog gjort framsteg!

Å och V börjar vara vana med macken-rutinerna. Och tack vare Polle, Ds nya mönkijä, har dom nu dom roligaste "promenaderna" EVER med husse; full fart genom åker och skog, alla tre män lika exalterade!
Ochom en månad är det semester! En vecka på långtbortaåland (lanzarote) ska bli jätteskönt! M är redan taggad!

Och hemmet börjar nå feng shui småningom. Så gott det nu går med alla sabotörer jag bor med! Hästens år är ganska enkelt inredningsmässigt och lovar ju en hel del gott om det vill sig väl!
Jo och så bör nämnas att jag har använt min symaskin och träffat några vänner, bådadera inom januari! Så kanske det här med egentid från macken tar sig det med!

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se