Alla inlägg under juni 2015

Av Elisa - 1 juni 2015 20:13

Jah, här har det ju varit minst sagt lugnt. Räknar med att alla gett upp och slutat följa den här (totalt döda) bloggen, så nu passar jag på att vara litet politiskt okorrekt och allt möjligt annat hemskt som detta följande kan uppfattas som. 

Men alltså:

Voi HERREMINJÄVLARS vad folk är KORKADE. Jag blir helt utmattad, och skulle vilja slå och slita litet i dem. Först är det ett jävla hallå om att Finland håller på att gå i konkka, det finns inga pengar och ingen vågar göra nåt och ta i det och göra de svåra besluten. Nåh, sen kommer det en ny regering. Och missförstå mig fel, dom är lååååångt ifrån perfekta. Men a) det är vi som valt dit dem, och b) ingen annan i det här landet är heller perfekt.

Den nya regeringen verkar göra ett grundligt jobb i utdelningen av alla poster och verkar ha en klar verksamhetsplan. Och sedan gör dom ett rejält BESLUT. Typ en vecka in i jobbet. Mao är dom EFFEKTIVA. Var det inte det vi ville ha?

"Jooo, men nu TAAAAR dom ju faktiskt från dom FATTIGA!!!"

Och JO, dom gör ju det. Frågan är ju om att få LANDET upp på fötter, inte sossufallen!?!

Jag ser det såhär:


1. Det FINNS jobb. Det är frågan om egen motivation, kapacitet att tänka utanför lådan, accepterande av att du kanske inte kan få bli kirurg sådär på direkten (fan, du får kanske inte ens städa, utan blir erbjuden jobb som gatusopare!) och insikt i att det kan nog hända att du tvingas till längre arbetsresor eller obekväma arbetstider. Men DET FINNS JOBB. 

Om du däremot är så satans dum att du tror att det skall gå som i kauniit ja rohkeat och DU inte ska behöva gå den långa vägen utan kunna hoppa direkt till kiva, bra betalt och mentalt inspirerande jobb, ja då lär du nog fortsätta vara arbetslös. Och jepp, då är det du som lider mest av sparåtgärderna. 


2. Jag inser ju att det säkert finns familjer med utbildade föräldrar som byggt upp en stabil ekonomi med viss ekonomisk trygghet och sparkonton och hela skitet innan de skaffade sina 1,7 barn till sitt ekonomiskt sparsamma nybyggda hus (och säkert åt dom alla bara eko-mat och förde allt till återvinnning också) och så blev den ena sjuk och den andra arbetslös eller så, och nu är dom i pisset. Klart att dom också finns. MEN; dom som hörs, gnäller och kommenterar regeringens "sparlista" är följande:

- Ensamstående föräldrar. Förlåt, det här låter jättehemskt och grymt och må-jag-brinna-i-helvetet, MEN. Ni kommer ALLTID att ha dåligt om pengar. Är du ensamstående och inte lyckats sköta skilsmässan så att ni har barnen 50/50, så kommer du att vara fattig tills ungen är vuxen och börjar jobba. Och visst är det ju jättetråkigt och du kanske känner dig helt oskyldig till hela din livssituation, men VILL man så KAN man. INGEN barnfamilj lämnas att svälta ihjäl i Finland. 


- Studerande som skaffat barn. Alltså, det säger ju sig själv, tänker inte ens gå in på detta. Hur FAN täcks ni gnälla?


- Arbetslösa. Som sagt, jag känner 1 (E-N) person som jag är helt övertygad om att aldrig kommer att bli anställd någonstans, av någon (om man alltså inte räknar med personer med någon form av medfödd nedsatt förmåga). Alla andra som jag känner (det sägs att varje vanlig vuxen människa "känner" ca 7000 människor - dvs träffat, talat med och vet namn på samt någon personlig detalj om) är jag HELT övertygad om att om dom skulle vilja, vara motiverade och ge sig FAN på, så skulle dom kunna finna sig ett jobb. Jag menar, vad fan? Om du är utan jobb så har du ju alltså inget att göra på dagarna? Kolla var det med jämna mellanrum blir platser lediga, läs in dig på området via alla tänkbara källor som finns, gå dit och fråga snällt om du kan få jobba där gratis och visa vad du går för. Är du värt ett ruttet lingon eller två slår jag VAD OM att du blir anställd när det finns en plats ledig! Vågar nästan svära på att alla arbetsgivare HATAR anställningsrumban, tänk vad behändigt med en som redan känner till stället, har visat sig vara pålitlig (kommer i tid varje morgon och gör sina uppgifter noga och bra) och som dessutom redan är bekant för arbetsgivaren och de andra anställda. 

TILL EXEMPEL. Jag menar, det är inte så jävla svårt. Hitta på nåt för helsike! Ingen har någonsin blivit anställd genom att sitta hemma och tycka synd om dig själv och skylla allt tokigt i sitt liv på någon annan. 


- Dom som är sjuka. Jo, visst, det är ju jättetråkigt att du är sjuk. Men skulle du faktiskt vara lyckligare om du skulle vara rik och sjuk? Är det inte sjukdomen som är problemet? Igen en gång: Ingen lämnas att svälta ihjäl i Finland. Ta inte ut din bitterhet över ditt liv på denna sparlista. Det hjälper inte situationen ett endaste litet dugg.


Jag tycker på nåt vis att det skulle kunna räcka till så småningom med detta oman navan tuijottamista. Detta är ju inte ett problem som fixas på en natt med litet rosa fé-glitter, det här. Det kommer att ta tid. Och det kommer att kännas hos dom allra flesta. Och sossufallen skriker att alla (sossufall) borde få mera pengar att röra sig med så att köpkraften skulle gå upp och att det skulle generera skattepengar och jobb. men, hrmh, vem ska jobba då? Ska vi donare (och framför allt alla RIKA RIKA FÖRETAGARE!!!) jobba mera så att sossufallen kan fortsätta vara sossufall? För herreminjäklaskapare; INVANDRARE kan man ju ABSOLUUUUUT inte ge jobb åt!?!

Och en annan tanke där: HUR kan en människa som inte kan språket, har icke-traditionella kläder, annorlunda stil, sätt, takt och beteende, TA alla dessa supereffektiva-jättemotiverade-hurjaduktiga-megaoskyldiga sossufalls jobb? Måste ju vara något hemskt mycket vrickat hos dom där rika företagarena, som anställer människor som dom måste skola med hjälp av en (inte gratis) tolk, istället för att kunna förklara jobbet på en tiondel av tiden på ett av de inhemska? Men ja, inget är ju riktigt som det skall med dom där rika företagarena....


Har NÅGON i det här landet NÅGONSIN övervägt att tänka positivt? Att se på sig själv litet objektivt? Att ha litet framtidstro, tänka litet utanför lådan, tänka litet framåt innan man ger sig av, ta ens LIIIIITET ansvar för sitt eget liv, inse att livet är inte alltid nedför, det går uppför ibland, och inte sätta sig ner och böla för det, för det går uppför för ALLA ibland. Men i en finnes liv finns bara HAN/HON och en bunt statister. Det är liksom fullkomligt omöjligt att se sig själv som något annat än det 8:nde underverket. 


OCH JAG BLIR SÅ SLUUUUT på allt gnäll!!!!! Förhelvete, HÅLL KÄFT om ni är sådär jäkla korkade!


Det är klart att det kanske inte alls blir nåt bättre med denna sparlista, kanske det far ännu mer åt helsike, men NÅGON gör NÅGONTING iallafall. NÅGON försöker! Och då, ja fan då är det nog bäst att hastigt söka fram alla fel och brister i det försöket, för inget blir nog aldrig bra iallafall, ni ska fan inte tro att DET HÄR hjälper! Och stackars MEJ, dessutom!!!!


Gaaaah. Måste. Sluta. Läsa. IS-kommentarer. Genast.

Skapa flashcards