Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Elisa - 28 februari 2012 21:43

Ojojoj, det är liksom länge sen igen. Är nog i nån "bloggsvacka" nu (läs: har ett riktigt liv). Men nu är jag är igen. Vi har bott i pojo en vecka medan D svävat omkring litet här och där utanför landets gränser. M har fått pulka av mommon, och det var en hit med stort H. Hon är ett enda litet hangökex när hon sitter i den, och det ska gå fort och helst ska hon karva i snön tillika! Vi har också återvänt till simhallen, och det var typ lika kallt som att åka pulka. M var helt blå om händerna och skakade tänder efter typ en kvart i poolen. Hurja hur stor skillnad några grader gör! På babysimmet var ju terapibaljan uppvärmd och på M såg man tydligt skillnaden.

Jag har haft flunssa, men bara flunssa-light.

M har ändrat massor igen tycker jag. Hon kan vinka, peka, säga "dä" om allt så man måste berätta vad "dä" är eller vad "dä" heter. Och om man frågar hur det låter när man säger puss, så smackar hon ljudligt. Hon tar i så att hakan blir riktigt skruttig och liten för att få till ett ordentligt smack!

Och så har hon börjat sova bara en gång per dag. Väldigt skönt på många vis, det blir ju en lång paus där på dagen och när hon ska sova på kvällen behöver man inte göra mer än plutta i tutten och gå uppför trappan så slocknar hon. Men jag tror att det är en sömn per dag som utlöst en nattlig liten föreställning. Hon vill helt enkelt vara uppe och leka. Mitt i natten. Det brukar vara mellan halv två och halv tre ungefär. Jag vill ju inte leka då. Jag vill ju, chokerande nog, sova. Så nu har vi löst det hela på följande vis: Jag lyfter över henne i vår säng, snurrar in ett finger i byxbenet på hennes pyjamas och fortsätter sova. M pratar, klappar i händerna, för olika mystiska bebisljud, klättrar, står och gungar, kastar på tutten osv osv. Efter en timme är hon ganska utmattad, och somnar i en hög där någonstans bland dynorna. Jag vaknar då av att det blir tyst och lugnt, och lyfter tillbaka henne i sin säng. Överallt står det att detta är en "fas". Om det inte är det kan det hända att M småningom får flytta till sitt eget rum. Och leka bäst hon vill. Vilket hon ju INTE vill, leka ensam. Så då får jag kanske bunkra upp med litet öronproppar.

Hon kan i princip dricka själv från pipflaska med handtag, men jag orkar inte riktigt med det, så tyvärr får hon göra det på heltid sen när det går fort och hon inte skvilppar hälften på mig, golvet och hundarna. Och litet samma grej är det faktiskt med maten, hon får den nog i sig men jag blir så matt på kuppen.

Hon fortsätter vara smal, hon är inte lika lång (i proportion) längre, men fortfarande så smal så jag får sy in pyjamasarna, för annars vaknar hon skitförbannad av att benen är uppe där magen ska va och hon inte kan röra sig. Det roligaste är fortfarande matbutiken och läsa bok. En och sama bok ska det vara, om och om och om och om igen. Sådant. Blev ju en himla spännande uppdatering det här. Kanske jag kan klämma till med nåt intressantare nästa gång!

Av Elisa - 19 februari 2012 20:37

Voi jisses ändå. Klockan 9.30 imorse vakna jag med dunderflunssa och feber.Klockan 10.45 la vi ut M och sova, och där sov hon till 13.15Klockan 14.00 vinkade vi iväg mannen. Suck.Klockan 15.15 var hjälpköket, med det nya skåpet, klart! Jeeeei!Klockan 16.15 tänkte jag att M skulle ta sin andra vila, men hon bara "nä, skit i det!"Klockan 20.00 slockna hon därför snabbare än ett ikealjus.Klockan 20.25 var hela vårt hus fyllt av tjock svart rök tack vare nåt jäkla miffotryck när jag skulle elda i takkan. Klockan 20.26 gick brandvarnaren igång.Klockan 20.27 låg den demolerad under trappan, och M sov fortfarande. SÅ trött var hon.Klockan 21.34 stängde jag det sista fönstret och nu är här KALLT!Men åtminstone har jag nästan glömt min flunssa!

Av Elisa - 15 februari 2012 21:10

Idag fick jag min sista mammapeng. Nu var det slut på det enkla livet, nu blir det hårda tider. Nå nää, nog ska vi väl klara oss. Men TANKEN på att allt jag bidrar med i månaden är typ 260 € och tjänst som daytime nanny är litet grym. Och det faktum att utan D skulle jag och M få tugga på naglarna och hoppas det ligger nån vitamin gömd där nånstans bland nagelbanden, ganska scary. Inte för att jag planerar att bli utan D, absolut inte, men är van att förtjäna det jag gör av med!

Det sitter allt för många i stadshuset i Karis och funderar på hur många pennor varje kontor ska ha, håller möten om vem som ska printa 20 flyers till bibbans anslagstavla, håller föreläsningar om vart man ska lägga kaffekopparna när dom diskats och har huvudvärk för att dom inte kan räkna ut hur många personer det behövs för att flytta ett skrivbord från ett rum till ett annat.

Det finns också hemskt mycket i fängelser som jag inte tycker hör hemma där. Det är ett sluttjatat ämne, men det ÄR bara inte en mänsklig rättighet (i min värld) att få se på tv om man mördat någon!

Det finns jättemånga som väljer att kasta allt ansvar i diket och börja knarka (för att man haft en dålig barndom, eller för att man inte har ett kiva jobb, eller för att *valfri ursäkt för att inte ta tag i sitt liv*), och sen rider på kela i tre år eller trettio.

Det finns massor med prylar, personer, ätbart och mötesrubriker i vårt kära riksdagshus som jag tror inte är nödvändiga för att göra de beslut som ska göras där.

Det finns massor med människor (och tyvärr mest unga) som väljer att vara arbetslösa för man hinner se mera på (den kela-betalda) tv:n då.


Så om jag inte skulle vara så jäkla korkad, skulle jag ha sett till att vi flyttat till en hyreslägenhet före M kom, båda fixa oss sparken och helst vara litet småkriminella också. Det där med droger skulle nog ingen av oss fixa, men jag skulle kanske kunna vara periodare på rödvin eller nåt. Vi skulle sedan spendera dagarna med att fylla i blanketter till kela om allt vi BEHÖVER, som tv, nya kännykkän, kläder, möbler, gardiner, micro, taxipengar, frissatider och tandkontroller tre gånger i året. Vi skulle ju inte vara rika, men inte fan är man ju det nu heller. Däremot skulle D alltid vara hemma, elräkningarna skulle gå direkt till staten och det skulle alltid finnas någon som ger litet mera fyrk om man fyller i en blankett. Då skulle jag INTE stå och tömma tvättmaskinen för hand var tredje gång jag tvättar, utan kela skulle köpa mig en ny.

Tja, är väl kanske litet bitter. Beror väl kanske på att jag oroar mig litet för livet som fattig. Är väl kanske något av ett i-landsproblem. Definitionen av fattig åtminstone. Men tänk i en minut på HUR mycket pengar vi vettiga normala arbetande ansvarskännande människor med moral och ryggrad skulle ha om vi inte skulle behöva föda på alla som inte tänker lika. Eller tänker alls.

Mindre skatter, mera vårdpeng. Ojoj vad det skulle vara nanna!

Av Elisa - 13 februari 2012 11:50

Saker jag skulle vilja göra:

Städa huset.

Tvätta fönster.

Slipa klädskåp.

Tvätta och stryka bebiskläder till nästa loppis.

Ta ett fotbad.

Baka bulle.

Rensa köksskåp.

Virka på min matta.

Sy nya gardiner.

Göra nya tavlor.


Saker jag gör:

Ligger på soffan.

Petar mig sporadiskt i napan.

Väntar på att nån ska göra allt det andra för mig.

Surar litet för jag inser att ingen kommer att göra det.

Kommer till slutsatsen att jag fortfarande har krabbis från lördan.


Men jäklar vad kul jag hade!! Om det inte skulle vara för det där med krabbis, skulle jag göra det MYCKET oftare! Vi var alltså först på 30+30 kalas och for därifrån ut på KROG! JAG! (är x antal år sen senast!) och det var så sköj så sköj!

Men det är liksom inga drag i tösen idag. Alls.

Måste sluta blogga nu, hitta mera ludd i napan.

Av Elisa - 10 februari 2012 15:21

... jag är ju riktigt jättedålig på att blogga just nu. Och jag har ju ingen bra ursäkt heller. Jag har helt enkelt sysslat med annat. 2 veckors paus blev det, men nu är jag back.

Vi har ju sysslat med så mycket så jag vet inte var jag ska börja.

M:s faster kom på besök, och M bara flina och sjåpa sig, och faster bara "iiiiii", och "ååååå" och "fastersgullepluttenutte" osv osv. M tog sitt 2 cm långa lillfinger och snurra faster runt det, milt sagt! :) Och faster hämta en stor kasse med sååå fina kläder!

Sedan har jag varit på massagesom mer eller mindre slutade i milt pajjas, för annars tjöt jag. Orsak? Se nedan:

 

Skåpet from hell. Det är sååå jobbigt att slipa så jag gråter litet emellanåt. Och Därför var min rygg två stora stenknutar. Inte av gråtandet, av slipandet.

Och jo, bliden är på sned. Vet ni vad man kan göra då?

 

Såhär. M tycker det är så jätteroligt att lägga huvudet på sned. Hon kastar sig på sida och sen fnissar hon högt för sig själv. Det ser kul ut, så jag fnissar också. Förrutom när jag försöker skopa in mat tillika. Då blänger jag. Hennes lösning? Hon gör det pånytt, ifall jag inte märkte första gången hur roligt det är att hon lägger huvudet på sned.

Sen fick Å nåt konstigt för sig. Han fick en allergisk reaktion men ingen vet för vad. Alternativen är vatten, snö, luft, V eller M:s naksun. För det enda han fått den dagen är torkad komage, och det har han ätit pånytt efter det utan att bli svullo.

 

(Nu får ni göra sådär som M igen.)

Nå, jag höste kyypakkaus i honom och ett dygn senare var han som ny!

Vi har också varit ut och gå med pojkarna (då när dom inte svängt i dörren för att det var så kallt) och jag drog ikull. Big time. Så för tillfället går jag som en gammal mommo, och har en konstig grop i ryggen ovanför svansskotan. Jag svor ungefär 15 svordomar när jag låg där på vägen, innan jag hamna krypa in till vägkanten för att inte bli under en grävmaskin som kom körande. I grävmaskinen satt grannen och skratta åt mig så hela gubben guppade. Det är så skönt med empatiska grannar.

 

Älskar M:s stil på pottan, med ena armbågen på knäet. Som en gammal gubbe på toan. Bara hesarin som fattas!

Och jo, måste göra nåt åt dom liggande bilderna. Men inte nu. Och det kommer mer.

M fortsätter krypa, det går betydligt enklare nu utan paketerad hand. Hon har sandaler på litet varje dag för att hon ska börja använda hälarna mer, och det börjar ge resultat. Hon började ju stiga upp ungefär tillika som hon började krypa, och nu är det det enda hon vill göra - stå. Vid soffbord, stolar, soffan, mha Å, vid hyllor, mina ben, you name it. Och i förrgår klättrade hon upp i soffan. Jo, jag skojar inte! Vi hade sittdynorna borta (ny soffa som vi höll på att tvätta upp) och M ville med allt våld upp till skålen med fairyvatten. Så när ingen lyfte upp henne, klättrade hon upp själv. Jag och D satt bara och gapade. Galna unge. Sen konstaterade hon att detta ju var en hiskeligt rolig ny konst, så sen stod hon i 10 minuter och försökte göra samma sak med soffbordet. Det gick ju dock inte så bra, och peppar peppar har hon inte testat pånytt efter det. Förhoppningsvis har hon glömt sin nya konst. Men sjukt såg det ut!

 

Det här är hennes nya sovställning. Fast nu, som helt galet snuvig, går det inte. Så nu ligger hon på rygg och gnäller i sömnen för att hon inte kan sova som hon vill. Eller för att hon just och jämnt får luft. Kanske mera det, faktiskt.

 

Tyvärr ska man ju låta barn känna på sin mat och pröva äta själv. I ovanstående scenario ligger tre skedar på golvet brevid haklapp nr 1, och ca 70 % av all gröt har hon bakom vänstra örat. Kiva det här med att lära barn äta själv.

 

Matbutiken är huippuplats, tror hon skulle kunna bo där.

 

Hela foten i golvet, duktig korv!

 

Familjen Supersnygg kl 8.10 en söndagsmorgon. M som mest hamnar ut för morgonfotografering vet bäst hur man blockar blixten.


Får jag förlåt för min bloggpaus nu?

Av Elisa - 27 januari 2012 14:26

Sen senast har M vinkat av the daddy, hängt med mommo å moffa, somnat på tie minuter med mommo (jeeeey!), börjat krypa framåt i hiskelig fart, varit till rådis (71 cm 8600 g), varit till Lojo sjukhus på slutkoll (allt ok, hon är fortfarande före sin tid men i övrigt inget avvikande), varit till hvc på handkoll (även den ok, vi behöver inte springa där mer), inhandlat M:s första sandaler (hon har börjat stiga upp, och står hemskt gärna på tå) och slagit sig x antal gånger på x antal olika kanter här och där.

M:s mamma har kört på M hit och dit (jobbigt det där med en unge som ska än hit, än dit), tagit dagstupplur i pojo (lyxigt), saknat mannen, varit på flickmiddag, sytt, virkat och läst samt förtjänat en hundring på loppis. Och idag kommer mannen hem, och imoron far M på sin första övernattning utan oss till mommo och moffa!

Gissa vad det betyder? Det betyder bio i stan, middag, mycket kramas, bara tänka på sig själv och skrattas högt i sovrummet hur sent vi vill! Gissa hur roligt det ska bli? Okej, det kan ni inte. SKITKUL!!

OCH, så har jag ju fått höra en jätterolig nyhet! Mars blir skojskojskoj!

Av Elisa - 23 januari 2012 20:17

Så var första ronden val undan, och det finska folket verkar fortsätta sin vilda strike när det gäller politik. Syftar på sannfinländarnas framgång i förra valet, det var ju tydligt ett tecken på att vi är litet trötta på intetsägande politiker som inte får nåt till stånd och vill ha en ändring (fast den sen då kanske kommer i form av en liten nasse-setä). Och nu är den ena presidentkandidaten en grön! Och dessutom gay! FANTASTISKT! Att vi skulle bli det första landet (vad jag vet) med gaypresident skulle ju å ena sidan vara jättecoolt (vi var väl först med kvinnlig pressa oxå?), fast det å andra sidan kanske inte precis i övrigt samklingar så med det finska folkets sätt. Vi är ju inget regnbågsland sådär i övrigt, utan tvärtom ganska instängda och enspåriga. Men kanske det är just det vi behöver? Nya vindar så vi kan skapa oss en ny image? Det skulle ju verkligen inte vara en sekund för tidigt! Niinistö är ju ett himla säkert kort, som å ena sidan kanske får en hel del konkret till stånd (åtminstone säger HAN så...) och är en så typisk politiker som en politiker kan bli. Förutom the grinch-smilet ser han precis ut så som politiker ser ut, och han talar som en också. Hans främsta motivering är väl på den kommerciella och ekonomiska sidan, och visst är det väl bra med mera pengar till landet. Men som den piilo-gröning jag är vill jag ju nog hellre se Haavisto på tronen. För sist och slutligen är det ju nog kanske mest inom välgörenhet och representering presidenten arbetar (eller åtminstone får nåt gjort) och där tror jag H skulle göra ett bättre jobb. Jag är mera intresserad av landets natur och folkets inställning till varann än av ekonomin (som ändå allitd är åt helvete!) eller de rikas välmående (för att vara riktigt ohövlad).

Så jag ser det som så att om N blir pressa, blir de kommande 6 åren ganska tråkiga och förutsägbara, med fokus på pengarna, EU-tjat och "goda utlandskontakter" (Viktigt det där med goda utlandskontakter eftersom vi är så hotade och så himla instabila när det gäller vårt samspel med resten av världen!). Men om H blir president kanske folket i det här landet skulle ändra sin attityd till dom där HEMSKA brutala finnarna och noi helvetin "pappa-betalar:it", alla farliga utlänningar (som tar alla våra pengar!!!) och alla jätteskrämmande homosexuella som nog SÄKERT vill våldta varenda "normal" finsk man dom får syn på! Det skulle ju inte ske radikala förbättringar, men varenda litet steg skulle ju vara i rätt riktning.

Tänk vad kul om alla bara kunde vara kompisar med varann! Låta andra vara sådana dom är utan att bli elaka med varann. Ge varenda person en chans innan man dömer ut den. Inse att alla inte är likadana och se det fantastiska i det. Förstå att det behövs av alla olika sorter (nästan*) för att det ska bli bra. Utan livsnjutare skulle världen bli så tråkig, och utan arbetsmyror skulle den bli så stökig. Utan de "brutala finnarna" skulle vi bli ett folk som väldigt sällan säger vad vi egentligen tycker, och utan litet "pappa-betalar-influenser" skulle vi kanske säga litet för mycket vad vi tycker?

Älska sig själv och lita på att man är god nog och duger utan att måsta smutskasta andra för att kunna glänsa själv. För det är kanske i grund och botten det som rädslan för "dom andra" (vilka det sen må vara) beror på? Att man inte litar på att den egna personen är tillräckligt stark för att stå pall om en motpol ställer sig brevid? Så bäst att snacka skit om den andra då, så den egna åsikten/personligheten/gruppen ser bättre ut.

Nu inser jag ju att vi inte kommer sätta oss i ring och sjunga kumbayah bara för att H blir president, men kanske det skulle så ett frö hos folk med en tanke om mera öppenhet och tolerans?


*kelabejbin, kriminella och djurplågare behövs inte nånstans. Dom kan söka sig till usa eller annan valfri kontinent. Men inte vår. Eller alla bosätta sig på en av kanarieöarna och skicka hit allt hyfsat folk (och alla djur) därifrån. Sen kan sadomasokisterna åka dit på semester!

Av Elisa - 21 januari 2012 15:07

Man blir så ledsen när allas förhastade slutsatser och förutfattade meningar visar sig stämma. Har alltid tyckt litet synd om dom som jobbar på hvc, för dom får ta emot så mycket kakka. Alla har en horrorstory att berätta om dem, det är dåliga telefonsystem, långa köer, fejkdoktorer och whatnot. Måste ju erkänna att jag själv väldigt sällan går dit, för jag har ju också en del dåliga erfarenheter av dem. Men MÅSTE dom bevisa att alla mina fördomar stämmer? Börjar tappa mitt medlidande för dem och känner mer och mer att dom kanske får skylla sig själv litet för det dåliga rykte dom har?

Var ju dit i fredags när M brände sin hand, och fick då tursamt nog (och väldigt vänligt av dem) hjälp där istället för att behöva åka ända till Ekenäs med en skrikande unge i bilen. Hon som tog hand om oss var stressad men artig mot oss, och packade snyggt och fint ihop handen åt M. Men så frågade hon råd av en läkare, och läkaren svarade på hennes fråga. Såfort hon fått sitt svar började hon i hög ton avbryta doktorn, fräste åt henne och förklarade att hon inte behöver mera hjälp, tack, du kan gå! Doktorn försökte ge nåt råd ännu varpå (sköterskan?) fräste till och jagade ut doktorn. Detta var ju inget som störde mig och M direkt, och vår behandling berördes ju inte av incidenten. Jag fick sedan någon förklaring om att det är så jobbigt när man inte förstår vad doktorn säger och dom tror att vi inte kan nånting!!

Men det kändes ju nog inte proffsigt på nåt som helst vis. Nu vet ju inte jag vad som ligger bakom, eventuella skismer bland personalen eller gammalt groll eller god knows what, men hela basgrejen att skälla ut en kollega framför en patient och sedan snacka skit om kollegan MED patienten var ju ingen höjdare. Nå, som sagt, tar ingen större stress över saken, intressant incident bara. Men det är ju bl.a såna små grejer som ger folk intrycket av oprofsig personal. Nåå, på måndag fick vi träffa en yngre, jättebra sköterska som var väldigt saklig och duktig och noga. Även hon konsulterade en läkare, och slutsatsen blev att vi fortsätter som tidigare. Vi fick ny tid till fredagen igen och meningen var att samma sköterska skulle se på M igen, så att samma person sett handen flera gånger. Det tyckte jag lät jättebra, men så blev det ju inte. I fredags togs vi emot av en annan dam. Jag nämnde nåt om att jag trodde vi skulle träffa samma typ som i tisdags, och den nya damen förklara nåt om att de jobbar vecka/vecka. Jaha, nåja, inte så stor skillnad för mig. Så tog jag bort paketet på M:s hand och visade det för tanten. Hon tittade på det och "hummade" litet. Så frågade hon hur vi brukar putsa det, och jag sade under kranen. Ja, då fick vi göra så nu också, och det gjorde vi. Jag försökte fråga om det som oroar mig mest, att hur vet man att det nya skinnet inte blir ett enda ärr som är så spänt att M inte får handflatan rak?

-Jaa, hmm... joo....

-Jaa?

-Joo, mm...

-Ja, jag tänkte att är inte risken att skinnet blir så spänt att handen inte går att räta ut?

-Joo, det kan ju gå så....

-Ja, verkar det som att det kan gå så här då?

-Jaa, hmm...

-Kan man göra nåt för att förhindra det då?

-Jaa, hmm...

Så sen gav jag ju litet upp, det verkade inte komma mera info än "jaa, hmm" från tanten. Så vi tvättade handen, och hon frågade om jag har nya förband med själv. Det hade jag ju inte, så hon plockade fram grejs för att lägga nytt paket på. Och ärligt sagt tror jag hon aldrig har gjort det förut! M:s paket består av bepanthen på handflatan, en liten "sårlapp" (vet inte vad de heter påriktigt, de där sterila fyrkantiga "lapparna" man använder till det mesta inom sjukvård) på på salvan och sen självhäftande "bandage" runt alltihopa. Salvan får man ju lägga en hel del för idén är ju att det ska hållas fuktigt när det läker. Tanten lade på ett yttepyttetunt lager salva, så jag bad försiktigt att skulle hon kanske kunna lägga litet mer? Jo, det går så bra så, och mera salva fick vi. Sen fick jag i princip handleda henne genom resten, lappen tänkte hon lämna bort och bandaget tänkte bli så spänt att M:s finger skulle ha trillat av innan kvällen. När handen var inpackad frågade jag om jag kunde fortsätta som förut med värkmedicinen jag gett eller om jag borde dra ner på det, och förklarade hur vi gjort hittills. Tja, det visste hon inte riktigt. Så hon frågade mig vad det står i bipacksedeln. Ja, där står ju 1-2 st 1-3 gånger per dag. Ja nämen då går det nog bra att vi gör som vi gjort tidigare. Nåmen bra. Men det var ju mera det att vi hållit på i en vecka nu som jag undrade över? Ja nä men panadol kan man nog ge. Jaha, just. Bra, för det har jag ju gjort i en vecka nu. Suck.

Sen frågade hon av mig om vi borde komma pånytt och visa handen? Ja, säg det! Jag sa att jo tack, vi kommer gärna pånytt, den är ju inte läkt ännu. Och jag har ju tydligen fortfarande frågan om det nya skinnet obesvarad.

Men varför måste det vara såhär? Är det så att ingen vill jobba på hvc? Är det liksom äldreomsorg bottenskrapet inom vårdyrket? Och vad skulle isåfall göra jobbet roligare? Är det lönen som motiverar, eller finare utrymmen på privatkliniker? Eller är det hela organisationen eller är det det dåliga ryktet? Tråkigt är det hur som haver att de simplaste små sår och skavanker inte kan skötas så att patienten känner förtroende och litar på att den fått bra vård. För faktum är ju att får jag inte ett svar på min fråga på tisdag är jag ju illa tvungen att gå privat. Skulle ju kännas litet dumt att låta ungen växa upp med missbildad hand för att jag inte orkade tjata hål i öronen på några tanter. Eller för att jag ville spara typ 80 €. Men ska det måsta vara så svårt, en så enkel sak?

Och jag vet ju att det finns pärlor där också, och jag känner ju inte till alla detaljer om allt och alla, men kan nog inte påstå att jag skulle känna mig särskillt trygg ALLS i deras händer, tyvärr. Så i fortsättningen blir det nog privat vi går hela familjen, tror jag.

Skapa flashcards