Eftersom jag är SJUK (valfri svordom) istället för FRISK, så har jag inte gjort mycket annat än surfat idag. Och den heta diskussionen på alla bloggar just nu är boobjobs. Och jag kan inte riktigt låta bli att tycka att dom flesta är ganska barnsliga och enfaldiga när dom drar dom här snyftstoryna om hur våra döttrar kommer att växa upp i en vrickad värld för att deras mammor gjort boobjobs. Jo, håller med om att mycket i vår värld är riktigt tokigt och fucked up, men jag tror inte silikonbröst är det avgörande. För 100 år sedan slog sminket igenom (ordentligt) och då fanns det massor med motståndare, som ansåg att smink bara hörde hemma på prostituerade och "färgade" människor (http://www.makeuporebro.se/sminketshistoria.html), och jag kan tänka mig att det för motståndarna kändes som att all moral i världen dör i och med sminket. Och nu sitter moraltanterna och tjatar om att boobjobs är SÅÅÅÅÅ hemskt för barn tror då att man inte duger som man är. Men jag tycker ju litet att sen när dom här tanterna slutar raka sig under armarna, sminka sig, färga håret och sätta tandställningar på sina barn, SEN kan dom ju börja predika. För ärligt sagt är boobjobs (och för all del alla andra skönhetsoperationer också) bara nästa steg i människans strävan efter perfektionism. Och jag tror det är en strävan som aldrig kommer att sluta.

Och ett barns självuppfattning och självförtroende sitter inte i mammas boobs. Det sitter i uppfostran och mammas och pappas självförtroende. När jag tänker på M som tonåring, hoppas och önskar jag så innerligt att hon ska vara modig och självsäker nog att göra det som känns rätt, OBEROENDE vad mamma eller kompisen eller någon annan tycker.  Givetvis inom lagens gränser, men det är ju en annan diskussion och där är gränserna ganska glasklara.

Men jag vill att hon ska känna att om hon vill raka av sig allt hår och bli punkare med 17 ringar i näsan, så ska hon våga göra det och våga stå för sitt val och vara stolt och nöjd över det! TROTS att jag VERKLIGEN inte skulle tycka att det är särskillt huippujuttu. Jag vill att hon ska lära sig lita på sig själv, och våga ha andra åsikter än mamma.

Jag tror att dom som skriker högst om faran med boobjobs kanske är dom som har problem med sitt utseende, men inte orkar/vågar/vill/täcks göra nåt åt det. Det finns absolut både fula och fina boobs, lika som det finns fula och vackra människor. Endel får det gratis, andra inte. Och vill man då ändra på sin situation så tycker jag absolut man ska göra det!

Jag är långt ifrån perfekt, men skulle aldrig få för mig att operera mitt ansikte av kosmetiska orsaker. Mitt ansikte är jag, och så har jag alltid sett ut. Däremot har mina boobs genomgått den ultimata boob-förintelsen i och med graviditeten och amningen. Dom var inte supervackra före heller, men åtminstone snubbla jag inte i dom då. Så jag kommer definitivt att operera dem om jag har möjlighet någon dag. MEN, kommer däremot inte att operera bort ärret som går tvärs över magen. Har funderat på att tatuera irunt det, men vill inte ta bort det.

Jag tror att alla borde våga välja det som är viktigt för en själv och våga satsa på det, oberoende vad moraltanterna säger.

Det ska bli så spännande att se hur världen ser ut om 15 år, och höra vad M anser om boobjobs. För att inte tala om hur moraltanterna ser på saken då!

Då säger vi heeej dååå alla remppaplaner, och välkommen välkommen flunssan. Alltså FUCK! Jag blir så arg! Och skulle det helst vara snor-hosta kalas, men det är snor-hosta-feber. M har ingen feber än, som tur är. Men alltså, den var helt TVUNGEN att komma just nu??? Nååå, vi har ju 2 veckor innan D kommer hem och allt ska vara klart för golvläggning, så kanske det tar sig ännu dethär. Men lots of bull är det, dethär!!

Hu jeda, nu har vi vinkat iväg D. Vi har aldrig varit så länge borta från varann som vi kommer att vara nu. 12 dygn!! Och jag saknar honom redan. Nåja, kanske den här arbetsresan är över lika fort som dom tidigare har gått! Jag har ju sysselsättning iallafall. M:s fjärde tand är en bitch, stackarn har sovit en och en halv timme sen imorse så hon är milt sagt sprängd! Och om hon är tyst och nöjd en stund för sig själv så remppar jag! Natsalen målade D igårkväll och köksytorna har sin nya färg. 2 rum att måla och nytt golv så är vi done! Happyjoyjoy! Sen står jag ut här hemma i ett år till innan jobbet kallar! Fast litet saknade jag nog mina kunder när jag såg dem i helgen. Hundmarchen gick över alla förväntningar; vi var 66 hundar på plats! Tänk! 66 kg kattmat åt dom hemlösa kissorna! Så himla kul att se att så många bryr sig! Sådant, en slö söndagkväll!

Tja, det gick ju si sådär med det där med att inte börja remppa före efter jul. Det gick riktigt jättedåligt, faktiskt. Igår hittade jag mig själv i Rautia med färgkartor i händerna och nu plötsligt har jag spacklat hälften av väggarna. Och det kan hända att jag i misstag målar matsalen på söndan. Suck, får magsår med mig själv ibland. Nå, jag inbillar mig att det kommer att gå jättefort och det kommer inte att bli så hemskt dammigt och vi kommer att bli klara i god tid före jul. Eller hur?

Så det är sånt vi sysslar med. Spacklar, slipar, målar. M är till jättelitet hjälp, och likadant med Å och V. Och så tajmade jag hela kalaset till samma två veckor som D är uppe i Rovaniemi med julgubben. Eller tja, julgubben jobbar knappast på D:s jobb, men han bor ju där i trakterna. Så jag gör allt detta solo. BRA ide, Elisa! Faktiskt, du gör det igen! Fast D får lägga golvet när han kommer hem. Och det kan ju hända att jag tappar gnistan och flyr till Pojo och lämnar skitet. Så kan det också gå. Blir spännande dethär!

Min Korv är envis. Hon har plötsligt bestämt sig för att inte dricka, bara äta. Detta leder till mer eller mindre hård mage. Och mer eller mindre frustrerad mamma. Så nu häller jag i henne vatten varje gång hon öppnar munnen, vi överdoserar plommonpure och on får soppa till mat. Inget av dessa tycker hon är särskilt kul. Ja, förutom plommonen, dom är great! Men hur kan det komma sig att en bebis som i övrigt är en minimänniska a´la stenåldern, som bara följer sina instinkter och drifter helt har bommat den typ viktigaste driften, att dricka när man är törstig? Hiskeligt opraktiskt.

D är borta en natt igen och kommer sent hem imoronkväll, så jag misstänker att jag hamnar släpa Korv med på middag imoron. Om hon förstoppningspirrar då finns risken att jag blir portad från våra middagar. Åtminstone blir säkert hon det.

Vi har varit litet akkjupajd i helgen, och så pajade vårt modem, men nu är jag tillbaka! Farsdagen gick fint sen när jag slutade vara arg på fadern (M:s) som kom hem full som en kaja halv tre på natten. Han spräckte nån tallrik nere i köket innan kan kom upp och satte sig på sängkanten, åt nån äcklig microkorv, spred spritånga omkring sig och sen slockna, snarkande. Nåja, han fick förlåt där framåt eftermiddagen och sen var det en riktigt mysig dag.

Ida däremot har varit ganska off. Inget nät, ingen inspiration och ingen iver. Det enda jag fått gjort idag är att jag räknat ut hur mycket golv och färg det går åt till att remppa nedrevåningen. Det är nästa projekt här på berget och jag skulle gärna börja med det BUMS! Men det är bara vissa delar av en remppa som kan genomföras med Korven hemma, så det måste koordineras till veckoslut, pappa hemma och något tak över huvudet. Jag kan spackla väggarna, måla lister i hjälpköket, tejpa taklisterna och skruva ner allt från väggarna, men måla väggar och lägga golv måste ske med Korven på annan ort. Så det får nog bli lock på det projektet till efter jul, I´m afraid.

Korven fick sin tredje tand idag, så jag bävar inför kvällens amning. VARFÖR kan hon inte bara bestämma sig för att hon inte vill ha mer? Make it easy on me, liksom?

Vem är det som har uppfunnit lövblåsaren? Skulle vi kanske behöva tortera honom litet, vah? Peta in litet bambuskott under naglarna på den jäveln, och strimla hans öron med en osthyvel? Vah? Vah? Är det faktiskt så hiskeligt tungt att kratta? Och om det ÄR det, är det då så hiskeligt svårt att montera ljuddämpare på som förbannade blåsarna?

Det är inte så guld och gröna skogar ska ni veta, att bo i en by fylld med halv- eller helpensionerade gamla gubbar och gummor. Om nån kommer och påstår att det är TYST att bo bland pensionärer så kan man komma till vårt på studieresa. Dom där gamla gubbarna orkar inte så hemskt länge sitta inne och se på sina gamla gummor, innan dom tröttnar och far ut på gården och börjar:

a) mecka på en gammal traktor/mopo/mönkijä. Och eftersom deras meckan-skills är NOLL, sätter dom bara igång fanskapet, varvar allt vad dom orkar och står och ser litet bekymrade ut och sparkar på ena hjulet tillika.

b) dra igång motorsågen och såga ner allt man bara täcks. Om inte annat går det med riktigt grova grässtrån också.

c) dra igång lövblåsaren. Det är det sista alternativet oftast, för det är litet gay, men ändå har dom alla en. Och just nu är det (IGEN) en som surrar på, och M sover 3 minuter, pirrar 1, sover 3 osv osv.

Skulle ta hela packet med och gå ut och gå om det inte var för att A informerade mig att min piriformis (vilket INTE är fjosan, fast det låter så) går i lås av att jag skuffar på vagnen. Så helst ska jag undvika det en tid, och åtminstone inte släpa på boysen tillika. Så jag och min piriformis sitter inne och funderar ut lövblåsarsabotage.

Alltså, om min lycka. Jag har faktiskt aldrig i hela mitt liv varit så lycklig som nu. Och det är litet skrämmande, för jag går hela tiden och väntar på att någon ska komma och säga hej, ursäkta, det har blivit nåt fel här nu. Inte ska du ha allt det här, sorry men vi tar tillbaka det här nu.

Så jag försöker nu hela tiden vara litet Mona Lisa (hon var väl himla snäll, eller var det moder Teresa? Kanske det var hon ja.), så att jag ska få hålla min lycka. Jag är så eco jag bara kan helatiden, jag är snäll mot alla fjantar och idioter jag möter, jag försöker tänka bara snälla tankar och jag har t.o.m betalat in 20 € åt invaliidiliitto, som skicka hem ett tigg-brev. Om jag sku få, sku jag donera blod och märg och what-not, och skulle jag ha tid skulle jag plocka litet skräp i dikeskanterna. Jag låter andra gå före i kön i butiken, jag försöker vara perfekt fru och mor, jag leker tråkiga bollekar med hundarna och svär inte när det kommer reklam i tv:n. Jag är t.o.m snäll mot min kropp; smörjar fötterna och går på massage. Så vem det än är som överöst mig med lycka, hör du det? Ser du nu hur genomdes snäll jag är? Då måste jag ju fortsätta få ha det bra? Yes?

Jag hade litet samma feelis när jag just hade träffat D. Jag visste inte riktigt hur jag skulle gottgöra att jag hade fått en så bra karl och gick länge och funderade hur det hade gått till; hur jag hade blivit en halva i ett så lyckligt förhållande. Sen kom kampen med att skaffa M, och jag tänkte att jaaajaa, just det, här har vi förklaringen till att jag har fått vara så lycklig så länge, nu betalar vi för det. Och under åren som gick när vi "skaffade" M, hann jag sörja att vi aldrig kommer att få barn, och vänja mig vid tanke på att vi aldrig blir en "riktig familj". Jag hade liksom made my peace med hela tanken, och accepterat det och kommit fram till att det går att leva sitt liv så också och det går att vara glad ändå. Och sen fick vi M. Och 9 månader har aldrig gått så fort och så långsamt, och de senaste 5 månaderna likaså. Och jag förstår inte vad jag har gjort för gott här i livet för att få ha henne. Hon är en så fantastisk liten typ och hon passar så fruktansvärt bra in här hos oss! Och nu känner jag igen den där alltför stora lyckan. Nu är ju liksom allt perfekt! Så nu går jag omkring och bävar för nästa payback. Eller är vi kvitt nu?