Det här med bloggar är ett ganska roligt fenomen. Jag vet människor som läser bloggar för att hålla sig uppdaterade med vänner, vet folk som läser bloggar dom blir inspirerade av. Det finns också dom som läser bloggar skrivna av sådana dom är avundsjuka på, och så finns det dom som läser bloggar som dom irriterar sig på. Jag läser bekantas bloggar, och sådana som inspirerar mig, och det är oftast ganska lyckliga människors bloggar. Jag gillar att läsa om lyckliga människor, jag blir glad av det. Men med jämna mellanrum får dom stackrarna arga kommentarer av läsare som irriterar sig på att dom ÄR så lyckliga. Hur kan man bli arg på nåt sånt? På att en annan människa är lycklig? Men det kanske har att göra med svartsjuka, vilket jag inte heller riktigt förstår mig på. Varför spendera tid med att gräma dig över att någon annan har ett hus/en familj/ett arbete som man själv skulle vilja ha, och sen bli ARG på den för det? Klart att jag också emellan tänker åååh, sån där soffa skulle jag också vilja ha, eller ååå vad kiva jobb hon har. Men jag ser det mera som att kan hon, kan väl jag! Om det nu inte är presidentens blogg man sitter och är avundsjuk framför, så är det ju bara ett tecken på att den soffan eller det jobbet kan du skaffa dig om du riktigt vill, för bloggaren ifråga kunde ju.

Och det här med att bli arg för att någon skriver om hur lycklig den är fattar jag inte heller. För alla förstår väl att ingen är lycklig konstant, bara för att människan var det just idag?

Orsaken till att jag börja tänka på det här var at jag ville skriva ett inlägg om hur lycklig jag är över mitt liv, lyckligare än jag någonsin varit tidigare, men sen ångra jag mig för att inte reta upp någon. Nu vet jag ju dom flesta som läser mig blogg och tror inte att nån läser för mycket annat än att hålla sig uppdaterade, men jag vet att det finns dom som läser för att irritera sig på mig (fniss) och tyvärr fanns det någonstans i mitt bakhuvud att ett inlägg om min lycka skulle mana fram ilskna kommentarer. Dumt! Nåja, ska oberoende ta upp det här med lyckan av att vara jag (hehehe!) men nu måste jag bara få ur mig det här först!

Jaja, idag är jag gladare än igår. Min boob får vara ifred en stund igen, och den andra tanden poppa fram idag. Så nu är det lugn i stugan igen! Mannen svävar iväg till Deutchland idag och vi susar till P och M på playdate! Lunch idag var rågpasta med tonfiskröra och middag blir kanske en chokladpudding. Hundarna far på dagis på eftisen och min nästa massagetid hägrar i horisonten! Stickandet av västen går ganska bra, superbra när M hänger i sin mommos famn och inte alls när hon hänger i min, men medeltalet blir ju ganska då.

Bebisen övar på höga toner, smackar åt sina tänder, kramas med att lägga pannan emot dom som förtjänar en kram (spegelbilden, mommo, ångstrykaren och min boob. Hemskt sällan jag som person.). Det var bedrock news, jag heter Ia och vi ses vid nästa sändning. *pepsodentsmile*

... Så gör vi hej också så att bebisar vill sova med sin mamma, och så gör vi så att mammor får himla sjukt i kroppen av sånt!- Jååå! Jåååå! Så gör vi!- Och så ser vi till att det alltid kommer en film som mamman vill se just då när bebisen vill äta 5 timmar i sträck.- Jååå, bra ide hej!Våra skapare var karar, ingen tvekan om saken.

Amning är det dummaste påhittet EVER! Jag ORKAR int ligga här mer! Nu har kråkan tröstätit i en TIMME (en hel fucking timme!!!) för att hennes andra tand snart kommer igenom. Men måste man äta ihjäl sin mamma för det? Okej, vet ju att det här med amning inte är Ms påhitt, men alltså vad TÄNKTE skaparen med egentligen? "hej, nu hittar vi på nåt jättetråkigt sätt för bebisar att äta, som låser deras mammor fullkomligt, och så gör vi det så smarrigt för bebben så den ALDRIG vill sluta med det! Och sen ser vi till att det aldrig jobbar annat än förbannade idioter på alla tuttfabriker, så att det inte görs EN ENDA tutt som faktiskt skulle påminna litet om en jävla nippla. Jåååhej, så gör vi!" Satans skitstövlar.

Idag är vi solo, dom små och jag. D hämtar sin syster från flygfältet, så vi överväger att dra iväg till pojo. Vi hängde en stund på stan (matbutiken) men jag täcks inte hänga och prata med kassatanterna, och mina mammavänner hade musiklekis idag. Så vi är litet uttråkade, M och jag.

Bloggen ändrade utseende på begäran av D, duger det nu då? :)

Och min kamera är försvunnen, så bilder på oss när vi är uttråkade får ni inte heller.

Men litet bilder på M med T kan ni få, från en vecka tillbaks:

Hon har en trasa instoppad i jumpern, ja. För jag kommer aldrig att få med mig allt jag borde när vi far nånstans, så om man dreglar ner sin jumper får man en trasa instoppad istället. Det blir nog aldrig riktigt till nåt det här med mig och "skötväska". Jag har kommit så långt att jag alltid (nästan) kommer ihåg att klämma ner en blöja och en burk mat i handväskan eller rockfickan när vi far. Det är väl alltid nåt?

Jag har dåligt samvete, ofta. Ja, egentligen så gott som varje dag. Det kan vara olika saker, och oftast är dom ganska löjliga. Igår hade jag dåligt samvete till och från hela dagen för att jag var irriterad på M en gång när hon var typ 1 månad gammal och kolikskrek i en timme mitt i natten. En dag var det för att jag inte log tillbaka åt en gammal tant som är bekant med min mommo i butiken. Jag låtsades att jag inte såg henne, och sen hade jag dåligt samvete hela kvällen. Idag har jag dåligt samvete för att jag inte har tid och energi med hundarna. Mest med Å, som ännu är valp (eller tja, tidig tonåring) och skulle behöva mera aktivitet än jag har tid och energi med.

Och det finns liksom ingenting jag kan göra för att slippa ha dåligt samvete. För om jag städar huset, leker med M, lagar mat, går en 10 km länk med hundarna och kramar min man, så hittar min hjärna ändå på nåt annat att ha dåligt samvete för. En gång var det för att jag gick och lade mig fast jag visste att en fjäril hade irrat in sig i M:s rum och jag borde hjälpa ut den. Så det är liksom en kamp mot vindmöllor, det här. Och väldans tröttsamt.

Det här med vintertid och sommartid tycker jag egentligen är litet kul. Det är liksom ett litet avbrott i vardagen, inte bara en vanlig söndag utan ändra-klockan-söndan. HUR simpel är inte jag? Nå, hursomhelst, är inte riktigt så förtjust i hela fenomenet mer. Tidigare betydde ju byte till vintertid att jag fick sova en timme längre på morgonen = supernajs. Nu med baby betyder det att jag stiger upp precis samma tid som förrut, men klockan visar en timme mindre. Så vår tidigare väckning vid 8 - halv 9 är nu 7 - halv 8. Och det känns litet jobbigt, faktiskt. För hon vill ju ha lunch halv 10. Så igår introducerades gröt, vilket var ganska ok, tror jag. Sen laga jag kycklinggryta, och det var också en hit. Hur i helsike nån kan tycka att det går att äta kokt broiler utan kryddor fattar jag inte, men korven digga!

Veckans planer är inte särskilt många eller komplicerade, en sväng till citymarket möjligen. I övrigt försöker vi bara hänga med mannen, för nästa vecka är han borta igen.

Har fullt upp med min stickning. Och med att laga asig bebissörja åt mitt stackars barn. Och så har jag ett himla sötsug. Vete fan va jag ska göra åt det.