Tydligen kommer man hit till min blogg genom att googla "elisas blogg", "rottador" eller "silikon boobs". Bland annat. Fniss.

Som yh-light mamma har min iphone fungerat som en ganska effektiv nanny, fulladdad som den är med Pingu och Bamse. Nå, som den lätt hetlevrade lilla salami vår kära Korv är, kastar hon nannyn i golvet ibland. Första gången sa det pang, baksidan for i spillror och D beställde nytt skal åt mig. Andra gången sa det pang, baksidan for i spillror och jag beställde nytt skal. Plåt, denna gång. Nå, tydligen fick nannyn inre skador efter senast så ikväll hördes plötsligt inget i telefonen mer. Pingu var stum-pingu, spotify var bara en bild av artisten och när jag ringde folk fick jag hitta på vad dom svara, för inget hördes (iofs inte så tokigt!). Så jag gjorde alla nörttitrix jag kunde; stängde av och på telefonen, av och på alla ljudfunktioner, knipprade, knapprade och hade mig. När inget gav resultat tog jag till Ia-trixet, smällde fanskapet i bordet och se, nannyn är back in business!Vad lär vi oss av detta? När det kommer till teknik löser våld det allra allra mesta!Och nannyn mår bra av en smäll nu och då. Okej nää nää, slå inte nannyn!

Sådär på världsomfattande plan har helgen antagligen varit ganska normal, har inte hört om varken stora börscrascher, naturkatastrofer eller nya krig. På landsomfattande plan har helgen säkert varit ganska mygg-, grill-, öl- och gräsklippsfull. På ortsnivå har den varit fylld av obehaglig våld, död och hemskheter. På Bedrock-nivå har helgen bestått av insupande av D som pyser på arbetsresa imorgon igen, av M som av oförklarlig anledning pirrat hela jäkla helgen för att slutligen slockna i min famn helt fel tid på dygnet idag (?), samt utegrillsprojekt och mattvävning. Jo, litet jobb hann jag med också. Men ingen top-tio helg med andra ord.

Jag har haft paus, i en månad! Orsaken är att barnet är ett barn och inte en baby. Och mannen heter snart Gunther, så mycket är han i Tyskland. Och jag kan VÄVA. Riktiga mattor, som ser ut som mattor. Så hiskeligt kul! Och det är sommar och det är soool, och jag har så massor att göra ute. Och Å och V flyttar snart hemifrån för att ingen har tid med dem. Så jag hinner helt enkelt inte blogga! Men, här kommer nu liten recap:

Vi följde med D på arbetsresa till Jyväskylä, vilket var jättekul! M är en riktig ängel att ha med på resa, hon älskade varje sekund. Tror vi får börja leka hotell här hemma. Fast, vi har ju inget bollhav.

Bollhav var nämligen en megahit, sen när hon äntligen vågade gå ner i det! :)

Och håret blir lätt litet spretigt av allt plast.

Där fanns också ett megalejon som hon trodde var Å. Så först var hon jättesnäll och bara klappade och kramade det, men sen när hon märkte att det inte var Å började hon dänga den i golvet.

Vi badade badkar i vårt fina hotellrum och det var en 10 poängare.

Förutom vår lilla resa, har vi:

Testat "riktigt" vatten. Det enda hon ville var att med allt våld kasta sig i. Södern kommer att bli en ansträngning i höst.

Testat svansar för första gången. Dom var där i 1,3 sekunder.

Stökat till i vardagsrummet. 277894633892 gånger.

Invigt den första egna sandlådan, made by moffa!

Testat Matheos sandlåda, som också var bra.

Hjälpt mommo så blommor.

Och sen var det ju ettårsdag!!

M fick en gungstol som var keikkor!

   
Och så poxa hon såpbubblor med nonchalant min.

Men alltså, HUR kan ett år ha gått????? Jag gick ju JUST omkring med milt sagt stor mage, tjocka fötter och litet dåliga nerver! Har jag faktiskt varit mamma ett helt år? En midsommar, en höst, en vinter, en jul, ett nyår, en påsk och en vår? Hur jag än tänker på det är det inte klokt. Och sen tillika tycker jag El Makko har funnits hur länge som helst. Jag säger det igen, man blir locco av att få barn.

Dom andra två (eviga) babyna då?

V har mjäll och tycker synd om sig själv ganska ofta. Han vaknar dock alltid till liv till sommaren, och får emellan lyckospratt och springer omkring som en nyfödd kalv och sjåpar och pjåskar sig. Han har äntligen, som 5 år gammal, börjat våga fara och simma. Modiga lilla V! (fniss)

Å är sg lik. Tar himla väl hand om Wilson (bollen) och busar med T som vanligt. Han har nog inte fått flere hjärnceller, tyvärr. Det är nog fortfarande 2-3 st han har att förlita sig på. Men man märker på honom också att det kommit en kid i huset, V mjällar och Å kommer fram till mig och börjar ytterst försiktigt och försynt pussa mig på armen/i håret/ på knäet/var det nu råkar. Och när jag sätter ner mig på huk sticker han in huvudet i min armhåla och står helt stilla och bara lutar mot mig. Och när det handlar om Å så är det nog rejäl matte-saknad för att han ska stå stilla.

Så dåligt samvete har jag konstant för att jag inte ger gossarna den tid dom borde få, men jag försöker intala mig själv att det blir bättre. Och under tiden höser jag godis i dem och låter dem busa i sängen ibland.

Sommaren är ganska full av planer. En lugn midsommar. Ett trettioårskalas som började som ganska litetsom lutar mot att bli ganska stort. En kryssning till sthlm som jag ser sååå fram emot! Och så en vecka D-semester (alltså MED honom, inte ifrån honom!) i nåt skede. Och sen en vecka i södern i september. Och sen är M 1,5 år, jag påbörjar mitt sista vårdlediga år (antagligen ever) och 2012 rullar mot sitt slut.

Saker jag sitter och trycker på:

- Min lista jag gjorde före M föddes

- Jukkapoika

- Jag och kläder

- Gården

- Pysslandet

- En tant i en röd mondeo förra veckan

- Min telefon

- Fasader

Kommer aldrig att få alla dessa inlägg skrivna. Nåh, kanske att lista dem är en början!

Irritationslistan:

1. Språkbråk. Finafina finlandssvenskar ser ner på finnar och gör sitt allt för att finna fel hos finnarna, berätta för alla hur dumma, dåliga, icke-världsvana och primitiva finnar är. Ordet "finne" är ett skällsord i de flesta finlandssvenska hem. Oj herregud!! Och finnarna blir jag också litet sur på, för MÅNGA finnar TROR faktiskt sen att finlandssvenskarna ÄR litet bättre. Hallåååå??? Vi är alla FINNAR (far du vart som helst utomlands är du " a finn", oberoende vad du försöker förklara om finlandssvenskhet. Ingen vet att finlandssvenska existerar, annat än vi finnar. Not that special, faktiskt. Människor som alla andra.

2. Jämförelsebehovet. Allt skall jämföras: hus, ekonomi, hår, kläder, status, familj, barn, vardagsrutiner, talanger, vänner, bilar, you name it. Det finns ju förståss situationer där man "jämför" av intresse eller oro, och jag menar inte det. Jag menar jämförelsen man gör bara för att kunna checka av vem som har det bättre. Så tröttsamt. I min värld är mina saker, min familj, mina beslut och mitt liv absolut bäst, garanterat! Och lika väl inser jag att det är bäst bara för mig, så varför försöka övertyga nån annan om att mitt liv är bättre? Inte vill den andra ju ändå byta, och jag vill DEFINITIVT inte byta! Så tanken är väl att den andra ska bli svartsjuk? Nåmen varför, om man är svartsjuk på nån vill man den i allmänhet litet illa, inte väl. Förstår faktiskt inte alls hela fenomenet.

3. Osäkerhet. Jag är fortfarande så hemsk och elak att jag har svårt för osäkra människor. Dom är tröttsamma, tjatiga och tråkiga. Om man är vuxen får och måste man ta ansvar för sitt liv och göra det till sådant man vill ha det. Och alla kan ju sätta sig ner och känna efter vad man vill? Så vad är sen grejen, sen vet man väl, när man känt efter? Vad man vill?

4. Kela. Var dit igår. Kollade deras hemsida i exakt två minuter innan jag for dit, och med hjälp av dessa 2 minuters studerande visste jag mer om reglerna kring vårdledighet än tanten i luckan. Suck.

5. Humörsmänniskor. Vad ger någon människa för rätt att vara elak, otrevlig och oresonlig bara för att den har en dålig dag? Det är för det allra allra mesta inte butiksbiträdets/den bekantas/arbetstagarens fel. Barnsliga tempor.

Lyckolistan:

1. M. Det finaste, bästa, galnaste, envisaste, roligaste och sötaste som någonsin hänt mig. Jag blir fortfarande så förvånad och lycklig varje morgon jag vaknar och konstaterar att hon FINNS och ingen har tagit henne ifrån mig!

2. Att få göra sitt eget liv. Det är ju på sin peak nu när jag är hemma och faktiskt är HELT ledig, från ALLT. Men även i övrigt, att ha makten över sitt eget liv och sina egna beslut är en himla bra drog! Åtminstone för en besserwisser som mig.

3. Sommaren. Hela sommaren ligger ännu framför, gården är i skick, roliga saker inbokade hur mycket som helst och M är så gammal så hon kan vara med på det mesta. Fantastico!

4. Rödvin. Så gott, så gott! Skulle nästan kunna bo i Italien bara för att få dricka mer rödvin utan att klassas som skåpis!

5. Min familj. Alla är så bra typer, så smarta, normala, kloka och kiva! Är så glad att M får växa upp med vettigt folk omkring sig, det gör mig trygg.

Summa summarum är jag fortfarande sådär fjant-lycklig som jag varit det senaste året, och fortfarande retar jag mig på exakt samma saker som för ett år sen. Hehe, utvecklingen ligger på sparlåga när man är vårdledig. Passar mig utmärkt.

Det var ju mycket som ändrade med kroppen när M växte där i magen och sen kom, och det mesta tycker jag är ganska logiska förändringar och följder av graviditet, men alltså jag förstår inte riktigt vad som är up med min matlust?

Jag är ju glad och uppåt, inte deppig vad jag vet. Och dessutom brukar jag inte annars heller matstrejka när jag surar, så det är nog inte nåt sånt. Stressad är jag väl kanske litet, men det känns som rolig stress, handlar ju bara om att hinna med roliga saker och det är ju bara jag själv som styr och ställer med min tid, så alla eventuella deadlines är mina egna. Men min kropp har liksom glömt bort att vara hungrig. Jag undrar litet om det hänger ihop med att jag inte får den sömn jag borde få. För jag är ju inte trött på dagarna fast M bråkat på natten, jag märker liksom inte nån skillnad i min pigghet hur naten än har gått. Så kanske det bara är så att min kropp inte orkar med mat, fast jag inte förstår att den är trött? Nå, hur som haver har jag iom detta konstaterat HUR litet man egentligen BEHÖVER äta, vilket sen känns ganska groteskt när man tänker på hur mycket man vanligtvis äter!

För några dagar sen var allt jag åt på hela dagen ett rostbröd med ost, en hel del kaffe, ett halvt äpple och två chokladkex. Och inte var jag hungrig en sekund. Jag glömde helt enkelt bort att äta, hade så mycket annat skoj för mig. Vill inte ge mig tid att laga mat, skulle ju nog säkert äta om det fanns mat på bordet, men inte för att min kropp begär det utan bara av vana. För några månader sen var varje dag typ så där mager, och tillsist märkte jag att det började gå litet för långt när min vikt gick under 60 kg, var jag inte har varit sen 7:an i högstadiet. Så då skärpte jag mig och åt ordentligt tills jag kom över 60 igen men det var inte för att jag ville ha utan för att jag insåg att kroppen kanske behöver litet bränsle.

Men jag tycker det är litet konstigt för jag har tidigare varit tvärtom, haft litet svårt att hålla mig från godheter och haft en tendens att bli rund i kanterna. Och det är ju inte som att jag håller på att magra bort, men om jag inte tänker på det kan jag gå utan varm mat i flera dagar och bara ta en chokladstång för att orka, och det är ju inte särskillt snällt mot kroppen.

Den där privata kocken skulle sitta fint, för mat är nog det mest ointressanta som finns!

Nu har M tagit sina första steg! Och efter det många många till! Och i samma veva har hon blivit så himla mycket fiffigare igen, hon känner igen typ alla ord i sina pekböcker, nickar och skakar på huvudet och visar för det mesta jättetydligt vad hon vill själv eller vad hon vill att jag ska göra. Hon älskar att vara ute, plocka på stenar, gunga och klättra upp och ner i trappor. Ja, och sen en vecka tillbaka sover hon i eget rum!

Förutom det vi pysslat med i vår lilla småbarnsbubbla har vi hunnit till ikea, sparkat igång årets VM med tillhörande kisastudio, fått gården klar (allt utom framsidan, den eviga jävliga framsidan), firat litet vapp och maratonsett alla avsnitt revenge. Ytterst rolig, lätt och spännande serie.

Ja just det, och så har jag anmälat till jobbet att jag inte kommer tillbaka i höst. Nu måste jag informera kela om det bara också. Tror det blir morgondagens program, man behöver en hel natts sömn och långa nerver till sånt!

D är borta hela veckan igen, så väldigt mycket hurja juttun blir det knappast. Fast i övrigt är Maj ganska fullspäckat; massa födelsedagar, en fotografering, litet olika läkarbesök, playdate, kaverimiddag, cesar milan och litet jobb däremellan. Dessutom borde vi klämma in ett besök till Lojo och ett till Ekenäs, men oftast är söndg den enda dag då hela familjen är på samma ställe utan program, och man blir litet snål på dom dagarna. Nå, få se hur vi pusslar till det.

Juni är faktiskt tills vidare ganska tom och angenäm, men sen kommer juli med fullt ös igen. Men ännu är hela sommaren framför oss! LJUVLIGT!!!

Mattikorven har ändrat massor den senaste månaden, så jag måste tjata litet om det! Hon går ju bra med gåvagnen eller mopon eller annat valfritt med hjul som hon kan skuffa framför sig. Och om hon tror att jag håller i henne, går hon några staplande steg själv. Men försiktig som hon är, försöker hn inte ens gå utan stöd. :) När det gäller framsteg i at röra sig håller hon sig till sitt system, m.a.o Hon lärde sig ju att sätta ner sig försiktigt innan hon lärde sig stiga upp och stå också, den lilla kråkan. Munnen går på henne i ett, hon testar ljud, övar sig på dom ord hon kan (mamma, baba=pappa, ta-ta=tacktack och dä=där) och grimaserar hela tiden. Det nyaste i hennes repertoar är att rynka på näsan, blåsa dregelbubblor (stora!!), göra munen till ett litet o och låtsas pirra, fast hon börjar oftast skratta själv så det blir aldrig nåt pirr av det. Hon kramas med V och high-five:ar Å, då när hon inte klättrar på honom. Å, alltså, gudbevars! V skulle nog få en stroke om hon skulle börja klättra på honom! Hon känner igen många ord och bilder i sina böcker, söker t.ex fram bilden på en kam, klappar på den och drar sen handen genom håret. Vi är tillbaka på pottan, men tyvärr inte så mycket i tygblöjorna. Helt enkelt för att dom vi har börjar vara små, skulle borde hitta nya eller sy dom själv. Stånk.

Klädmässigt är hon nu uppe i storlek 80, fortfarande lång och smal. Vi har fått dra ner på badkaret till 2 gånger i veckan, för hon blir tydligen lika torr i hyn som jag, tyvärr! Ögonen är fortfarande mörkblåa, få se vad hon ska hitta på med dem. Hon gillar att vara ute på gården, men det skulle ju vara enklare om hon kunde gå, eller åtminstone hålla stövlarna på fötterna. Det är faktiskt vår enda stötesten just nu: att inga skor hålls på. Och jag blir GALEN. Ger mig ett par babyproof-tossor, tack! Och så insåg jag plötsligt en dag att om en månad kan hon i princip börja äta samma mat som oss, vilket betyder att jag inte behöver laga babymat mer. Jo, kiva det, men det betyder ju tillika att jag istället måste laga mat varje dag! Suck! Överväger att hitta på babyvänliga recept oc fortsätta som nu men inte mixa det och sätta i litet större burkar i frysen till mig och D. Finns INGET så störande som att laga mat!

Om en månad blir ungen ett år, och jag kan fortfarande inte förstå att hon är här. Älskar den lilla klimpen så mycket att det är helt galet, och är så glad att jag tog beslutet att bli hemma ännu! Hur kan man vara så lyckligt lottad, I don´t understand!