Alltså, om min lycka. Jag har faktiskt aldrig i hela mitt liv varit så lycklig som nu. Och det är litet skrämmande, för jag går hela tiden och väntar på att någon ska komma och säga hej, ursäkta, det har blivit nåt fel här nu. Inte ska du ha allt det här, sorry men vi tar tillbaka det här nu.

Så jag försöker nu hela tiden vara litet Mona Lisa (hon var väl himla snäll, eller var det moder Teresa? Kanske det var hon ja.), så att jag ska få hålla min lycka. Jag är så eco jag bara kan helatiden, jag är snäll mot alla fjantar och idioter jag möter, jag försöker tänka bara snälla tankar och jag har t.o.m betalat in 20 € åt invaliidiliitto, som skicka hem ett tigg-brev. Om jag sku få, sku jag donera blod och märg och what-not, och skulle jag ha tid skulle jag plocka litet skräp i dikeskanterna. Jag låter andra gå före i kön i butiken, jag försöker vara perfekt fru och mor, jag leker tråkiga bollekar med hundarna och svär inte när det kommer reklam i tv:n. Jag är t.o.m snäll mot min kropp; smörjar fötterna och går på massage. Så vem det än är som överöst mig med lycka, hör du det? Ser du nu hur genomdes snäll jag är? Då måste jag ju fortsätta få ha det bra? Yes?

Jag hade litet samma feelis när jag just hade träffat D. Jag visste inte riktigt hur jag skulle gottgöra att jag hade fått en så bra karl och gick länge och funderade hur det hade gått till; hur jag hade blivit en halva i ett så lyckligt förhållande. Sen kom kampen med att skaffa M, och jag tänkte att jaaajaa, just det, här har vi förklaringen till att jag har fått vara så lycklig så länge, nu betalar vi för det. Och under åren som gick när vi "skaffade" M, hann jag sörja att vi aldrig kommer att få barn, och vänja mig vid tanke på att vi aldrig blir en "riktig familj". Jag hade liksom made my peace med hela tanken, och accepterat det och kommit fram till att det går att leva sitt liv så också och det går att vara glad ändå. Och sen fick vi M. Och 9 månader har aldrig gått så fort och så långsamt, och de senaste 5 månaderna likaså. Och jag förstår inte vad jag har gjort för gott här i livet för att få ha henne. Hon är en så fantastisk liten typ och hon passar så fruktansvärt bra in här hos oss! Och nu känner jag igen den där alltför stora lyckan. Nu är ju liksom allt perfekt! Så nu går jag omkring och bävar för nästa payback. Eller är vi kvitt nu?

 

Syster

10 november 2011 18:59

Man skall vara lycklig när det känns bra! Man vet aldrig vad som finns bakom närmaste hörn.

 

mamsen

10 november 2011 19:02

Jag har bara lite problm med rättstavningen ha,ha. De e nog bara att ösa på av lyckan när man kan. Jag tror int att de på nåt sätt går i inervaller eller så, de bara händer saker för människorna, ibland bra juttur o ibland paha. Åtminstone ska man int mitt i lyckan börja fundera på att den tar nog snart slut. Då kan man ju int koncentrera sig på den.

 

Elisa

11 november 2011 09:42

Jo så är det ju. Synd att förstöra lyckan med oro. Det är ju det där med off-knappen igen...! :)

 

Boa

11 november 2011 12:26

Jag tänker precis som du, jag hade inga problem med att bli gravid med ettan, mådde jättebra under graviditeten, hade en lätt förlossning och fick en unge som sov bra och var hur nöjd som helst, så under andra och tredje graviditeten har jag båda gångerna varit orolig att nåt ska gå snett eller barnen ska ha någo fel då jag kommit så enkelt undan, men ännu har allt gått bra och jag har tre friska döttrar. Men jag väntar liksom också att när ska det smälla, har liksom haft det så bra en lång tid att det säkert kommer takapakki när som helst. Men visst är det tråkigt att man inte kan njuta utan att ora sig över vad som händer härnäst :( Men sen försöker jag intala mig att de åtskilliga vattenläckage vi haft sätter vågskålen i balans (att vakna upp av att det droppar vatten från taket i sovrummet och hela taket måste fixas trycker ju nog ner den negativa sidan av vågskålen eller hur? :) )

 

Elisa

11 november 2011 13:59

Hehe Boa, jo, vattenläckage räknas nog som ganska många minuspoäng! :D Och det är ju dom minuspoängen man vill ha, dom materiella. Så låt läcka bara! :)

 

malin

16 november 2011 20:34

Känner mig så olycklig, kämppar för att bli gravid, o man tänker faktist att det nog aldrig kommer att hända en själv. Så härligt att läsa din historia, det ger mig hopp!!

Elisa

22 november 2011 09:12

Hej! Jo, du ska aldrig tappa hoppet! Dom sa till oss då vi började, att om man inte ger upp utan orkar kämpa sig igenom alla behandlingar, blir närmare 80 % gravida förr eller senare. Så ge inte upp! En dag sitter du där med ett litet knyte i famnen, och kan inte förstå hur det kunde gå så fort! :D Lycka till!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

På något vis tycker jag att det är litet hysteriskt detta ramaskri över den senaste nedskärningen (det här med söndagstillägg, semestrar etc).  Jo, nu är ju jag en sån där rik företagare med massa pengar, stora hus och dyra bilar, men det känns nog...

Jah, här har det ju varit minst sagt lugnt. Räknar med att alla gett upp och slutat följa den här (totalt döda) bloggen, så nu passar jag på att vara litet politiskt okorrekt och allt möjligt annat hemskt som detta följande kan uppfattas som.  Men ...

Jahapp, det var en tid sen igen! Allt knallar på antar jag, inga stora förändringar här på berget. Jag har funnit (och hittills lyckats hålla fast vid) någon form av inre zen vad gäller firman. Har helt enkelt bestämt mig för att inte ta stress över...

Sitter hemma i maginfluensa och har inte så mycket annat att göra än se på dålig tv och fundera på livet. Så jag började tänka på förra året och konstaterade att 2013 aldrig fick någon summering i januari. Så jag ska ta en blick bakåt: I januari ...

Saker man inte kan göra med akrylnaglar (eller vad det nu sen är för material på finhetsnaglar): 1. Peta sig i näsan. Om man ändå måste, får man näsblod. 2. Klämma finnar. Det gör mera ont i fingret än på kinden. 3. Få ut ansiktskräm från en burk....